Minne af Vice-Amiralen Fredric Henric af Chapman.

Sveriges vördnadsvärde Konung, som ännu gläder sig åt den tid, då Han var dess Stor-Amiral, segraren vid Hogland, hvars ädla hjerta ej njuter sin egen ära, om Han ej får dela den med alla dem som dertill medverkar, har befallt Akademien i närvarande Skådepenning upplifva minnet af den Man, genom hvars snillerika mödor Svenska Flottan framträdde nyskapad, och i sitt byggnadssätt fullkomligare än någon annan i Europa, af Vice-Amiralen och Commendören FREDRIC HENRIC AF CHAPMAN.

I en framtid skulle Akademien sjelfmant uppsökt hans bild, och ställt den på ett honom värdigt rum bland de Svenska män, hvilkas ära århundraden stadfäst. Emedlertid lemnas här hans minne, sådant det af hans samtid är fattadt, utan främmande prydnader, med en oförställd sanning.

Svensk var CHAPMAN, oaktadt sitt utländska namn. Svensk var han, om någon är det, genom en lång lefnads outtröttliga verksamhet för Sverige. Men han var det ock genom sin födelse och uppfostran, ehuru af Engelska föräldrar. Han föddes i Götheborg d. 9 Sept. 1721- Denna stad var icke då ännu, hvad den sedermera tidtals varit, till hälften Engelsk genom bosatta Engelsmän och genom Engelska seder hos de infödde. Äfven hans fader ansåg sig för en fullkomlig Svensk, olik dem af hans landsmän, som i en sednare tid med den förmögenhet, de i Sverige samlat återflyttat till sitt fädernesland. Också var det icke penningen, utan äran, som dragit honom hit. THOMAS CHAPMAN, son af en Arrendator i Yorkshire, hade ända ifrån sin ungdom tjent på Engelska flottan, och deltagit i de odödliga bedrifter, då Amiral Rook slog Spaniorerna vid Vigo (1702), och då han eröfrade Gibraltar (1704), äfven då port Mahon på Minorca intogs (1708). Från en sådan krigsskola kunde intet annat locka honom till Norden, än hoppet att uträtta något stort under en stor krigshjelte. CARL XII upplefde igen och begynte en ny bana. Nyss anländ till Stralsund, lärde han känna CHAPMAN och gjorde honom till Capiten vid Svenska Örlogsflottan. Konungens död afbröt hans verksamhet vid Norrska gränsen. Dock qvarhölls han i Sverige genom sin befordran till Holm-Major vid Eskadern i Götheborg. Ingen kunde då föreställa sig, huru vigtig för Svenska flottan denna befordran var. Sonens tidiga håg för skeppsbyggeriet väcktes utan tvifvel af de föremål, som omgåfvo honom ända ifrån hans spädaste ålder, om den ock styrktes genom någon anledning af hans härkomst. Hans moder SUSANNA COLSON var nemligen dotter till en Skeppsbyggmästare i London.

Redan vid 19 års ålder hade han vid Skeppsvarfen, dels i Götheborg, dels i Stockholm, vunnit den färdighet, att han på egen hand byggde en Spanienfarare. Likväl ansåg han det icke förnedrande för sig, att i London, dit han sedan begaf sig, i tvenne års tid arbeta som gemen timmerman. Återkommen till Götheborg inrättade han, i compani med en köpman derstädes, ett eget Skeppsvarf, hvarvid han genom byggnad af handelsfartyg, äfven af Ostindiefarare, kunnat hafva sin fullkomliga bergning, om ej samla förmögenhet. En man med vanligt hufvud och vanligt tankesätt skulle stannat i denna belägenhet, skulle skyndat att fästa sig med husliga band, och funnit sig lycklig genom en både lönande och hedrande sysselsättning. Men CHAPMAN kände sig född till något högre: och detta högre sökte han i sjelfva sitt yrke, i den fullkomlighet, hvartill det kunde bringas, i den vettenskap, det förutsatte. Men denna vettenskap fann han sig sakna; och med en försakelse, som bevisar styrkan af hans karakter, ej mindre än driften af hans snille, beslöt han att vid några och tjuge års ålder, då han redan kunde anse sig såsom en nyttig medborgare och bosatt man, återgå i skola. Kanhända var denna ordning i hans bildning, ehuru stridande mot den vanliga, mera nyttig än skadlig. För ett utmärkt snille är det lättare att gå från hyfvelbänken till boken, än tvertom; och i ett yrke, som detta, är kännedomen af de minsta småheter i utöfningen vigtig, äfven egen handläggning stundom nödig. Också är det sannolikt, att han ej skulle blifvit den kraftfulle, ända till den högsta ålder verksamme man, som han var, om hans första ungdoms fysiska utveckling, som på skeppsvarfvet i den fria sjöluften grundade hos honom en ovanlig helsa och munterhet, skulle skett i ett qvalmigt läsrum.

Sedan han i Lund ej funnit det tillfälle till undervisning, som han önskat, begaf han sig till Stockholm. Der hade han den lycka, att finna en ypperlig Lärare i en man, som sedermera genom sina förträffliga mathematiska skrifter vunnit ett af de främsta rummen ibland Sveriges lärda. den oaktadt sin lamhet outtröttligt verksamme PALMQVIST. Den möda, han i tvenne års tid använde på CHAPMANS undervisning, bevisar hvad hopp han gjorde sig om denna timmerman.

En ny resa till England, som för en Skeppbyggare varit och är, hvad Italien är för den bildande Konstnären, fullkomnade hans daning. Med andra ögon än förra gången, såg han nu det Engelska Skeppsbyggeriet, och nöjde sig ej mer att endast i London betrakta de staplar, hvarifrån Engelska verldhandeln utlopp. Det var i synnerhet i Kent, i de stora verkstäderna för Britanniens sjömagt, som han nu ville studera. Dock trodde han sig icke ännu tillräckligt underbyggd i vettenskapen. utan stannade ett år i London för att fortsätta sina mathematiska studier under den namnkunnige SIMPSONS handledning. Sedan begaf han sig till de Kongliga Skeppsvarfven i Woolwich, Chatham och Deptford. På det sistnämnda stället hade hans sorgfällighet att undersöka och lära, samt de ritningar han gjorde af Engelska krigsskepp, väckt regeringens uppmärksamhet och misstanka. Oförmodadt blef han, just då han skulle resa derifrån, tagen i arrest och förd till London. Alla hans papper och ritningar togos ifrån honom och lemnades till Amiralitets-Collegium. Men det stora af Engelska folket så högt skattade skyddsvärn emot allt missbruk af den högsta magten, den lag, att ingen kan förlora sin personliga frihet, utan att genast en laglig undersökning sker om anledningen dertill, lugnade äfven CHAPMAN. Strax vid sin ankomst till hufvudstaden blef han noga förhörd af Under-Stats-Secreteraren WALLIS. denne gaf honom äfven tillfälle att genom sina bekanta i London bestyrka sina uppgifter om sin person och befattning; och deras hedrande vitsord verkade till hans fördel, ehuru den Svenske köpman, hos hvilken hand hämtade sina penningar, föregaf sig ej känna honom, och äfven de, som hörde till Svenska Legationen, togo intet steg till hans försvar. Efter flera förhör både hos WALLIS och hos hans förman, Earl of Holderness, blef han frigifven, sedan han en månad sutit fängslig, hvarunder han blifvit väl bemött och äfven njutit den frihet, att åtföljd af en vakt bevista spektaklet och allmänna promenader. Då han redan var försatt i frihet, kom till honom Svenska Legations-Secreteraren och erbjöd sin tjenst till återskaffande af hans papper. Men CHAPMAN undanbad sig hans möda och hoppades kunna, som hans ord föllo, reda sig sjelf. De Engelske Herrarne ville behålla hans ritningar och skrifter; men då CHAPMAN försäkrade dem uppriktigt, att han hade en säker utväg att skaffa sig nya: blefvo de honom alla återgifne, utom ett tackel-reglemente.

Sin öfriga tid i London använde CHAPMAN att afhöra KINGS föreläsningar i Experimentalfysiken och att öfva sig i kopparstickning.

Från England begaf han sig till en annan stor sjömakt, Holland, och besåg alla dervarande inrättningar för Skeppsbyggeriet. Vidare besökte han Frankrike, som då ännu täflade i sjöväsendet med England och Holland. Genom Svenska Ambassadören Baron ULRIK SCHEFFER erhöll han Franska Regeringens tillstånd att i Brest öfvervara byggnaden af ett 60-kanonskepp, ifrån dess ritning ända till dess det var fullt tackladt, hvilket varade halfannat år. Hans kunskaper och skicklighet väckte den uppmärksamhet, att en plan fattades att qvarhålla honom i Frankrike. Lyckligtvis erhöll Svenska Legationen kunskap derom, och skyndade, vid hans återkomst till Paris, på hans afresa derifrån, innan han sjelf kände förslaget. Först efteråt blef han underrättad om denna patriotiska list.

Faran för Sverige att förlora honom blef likväl större, då han nu från Frankrike var återkommen till England. Flere Engelske Amiraler hade lärt känna honom och hedrade med sin ynnest, såsom BOSCAWEN, MOYSTEN, KNAVELS, samt förste Lorden af Amiralitetet, Earl of Winchelsea. I synnerhet ville den sistnämde ofta se honom hos sig, och använde all möda att fästa honom i Engelsk tjenst. Redan begynte han lyssna till de goda villkor, honom erbödos i hans föräldrars fädernesland, då en politisk omhvälfning skilde Lorden vid sin plats i Amiralitet och således äfven vid tillfället att göra CHAPMANS lycka.

Denna väntade honom i hans eget fädernesland, der, äfven till dess lycka, funnos män af samma tänkesätt som den Engelske Lorden. Riks-Rådet Grefve CARL FREDRIK SCHEFFER, som utan tvifvel genom sin bror, Ambassadören i Paris, förnummit den uppmärksamhet, CHAPMANS skicklighet i Frankrike vunnit, skyndade att fästa honom i Rikets tjenst. Genom hans förord blef han strax vid sin hemkomst (1757) befordrad till Underskeppsbyggmästare vid Örlogsflottan. Men det tycks, som skulle man genast betraktat honom, såsom bestämd att verka något stort och helt för henne, ty man gaf honom i detsamma den särskilta befattning, att öfverse skogarne i Norrland och Finland. Hans berättelse derom till Amiralitets-Collegium var i sin tid en ganska vigtig handling och torde ännu vara märkvärdig.

Förut mästare i konsten, nu äfven bekant med rikets förråd af byggnadsämnen, var han i alla afseenden förberedd till det vidtomfattande verk, han snart skulle utföra, skapelsen af en ny Svensk flotta; — eller rättare af tvenne: den ena för skärgården, af egen uppfinning, den andra för hafvet, af en ny fullkomlighet. Dock skulle han saknat tillfälle dertill, utom tvenne andra ovanlige män, som, sjelfve mäktige af stora ideer, funno äfven medel till deras verkställighet, nemligen EHRENSVÄRD och GUSTAF III.

EHRENSVÄRD, som lefde endast för det höga ändamål att trygga sitt fäderneslands sjelfständighet och helhet, hade med en blick af snille, hvars riktighet erfarenheten fullkomligen bekräftat, längesedan insett, att en Skärgårdsflotta var ett af rikets naturligaste försvarsverk. Seklets andra olyckliga krig mot Ryssland hade grundat hans öfvertygelse derom. Men tillfälle att verkställa sitt förslag fann han först vid det nya, föga mindre obetänkta krig, som fördes mot Preussen. Sedan befälet blifvit slutligen honom anförtrodt, yrkade han nödvändigheten af mindre fartyg, som kunde nyttjas i Frischhaff, och utverkade en befallning till CHAPMAN, hvars skicklighet han lärt känna, att resa till Pommern. I Stralsund gingo af stapeln de första försöken till den nya Skärgårdsflottan, en Turunmaa och en Uudenmaa, så kallade efter Åboläns och Nylands Finska namn. Finlands försvar var nemligen det egentliga ändamålet med den ny flottan. Kort derefter slöts kriget. Allmänna rösten var emedlertid stämd för detta stora företag. EHRENSVÄRD skyndade, innan den hann förändra sig, att fullfölja sitt verk, genom CHAPMAN; som dels i Stockholm dels på Sveaborg byggde en mängd fartyg, af hvilka tvenne andra slag blefvo kallade Hämenmaa och Pohjanmaa efter Tavastland och Österbotten. Så uppstod Arméns Flotta, så kallad, emedan hon långs stränderna och i Skärgården skulle följa arméns rörelser och understöda dem. Hufvudidén var af EHRENSVÄRD, men fartygens särskilta byggnadssätt var en uppfinning af CHAPMAN. På Sveaborg har GUSTAF III på en graf, som ännu är helig för sjelfva dem, emot hvilka denna fästning blef anlagd, låtit rista denna inskrift: Här hvilar EHRENSVÄRD, omgifven af sina verk: Sveaborgs Fästning och Arméns Flotta. Men EHRENSVÄRD sjelf har på en af dammarne låtit inskrifva: Utan THUNBERG skulle EHRENSVÄRD ej byggt denna dam. Ett fartyg är ingen stående minnesvård. Eljest hade man säkert på en Turunmaa eller Uudenmaa läst af honom detta vitsord: Utan CHAPMAN skulle ej EHRENSVÄRD byggt Arméns Flotta.

Emedlertid var Regeringen omtänkt äfven om Örlogsflottans förbättring. Till detta ändamål nämndes en Deputation i Carlskrona, hvartill också CHAPMAN blef kallad. Efter hans ritningar byggdes med tiden flera Linieskepp af en fullkomligare sammansättning. Med sjelfva byggnaderna gaf man honom ingen befattning, sedan han från Örlogsflottan blifvit flyttad till den nya. Också denna var han (1768) nära att lemna, för att återgå till den enskilta belägenhet, han uppoffrat, då han begynte sina vettenskapliga studier.

Orsaken till hans ledsnad vid det allmännas tjenst må med hans egna ord förklaras: "Jag var missnöjd, säger han, med den orimliga inrättningen vid varfvet på Sveaborg, och som alltid har varit vid kronans varf i Sverige, hvilken gör skeppen 10 proC. dyrare än de borde vara. I England har man mindre besvär att underhålla en flotta af 150 Linieskepp, än vi att underhålla 15." — Med denna patriotiska harm blandade sig äfven enskilta missnöjen, dem EHRENSRÄRD [sic] fann så grundade att han sjelf tillstyrkte honom att taga afsked, och göra sig oberoende genom del i ett eget skeppsvarf på Djurgården. EHRENSVÄRDS mening var dock icke att det allmänna skulle förlora hans tjenst: dertill var denne store man för mycket vän af sitt fädernesland. Det blefve dem ett drygt ansvar, om de försummade att söka Er, skref han till honom. Akta edra ritningar, så gamla som nya, så framt Ni vill tjena Er sjelf och kronan, tillade han, med den anmärkning, att äfven THUNBERG blott genom sin oumbärlighet kunnat vinna sin utkomst. CHAPMAN kunde lika litet umbäras. I ställe för afsked, erhöll han frihet att bo i Stockholm och sköta sitt enskilta skeppsbyggeri på Djurgården, med bibehållande af sin lön, som Öfver-Skepps-Byggmästare, emot den förbindelsen, att göra alla ritningar till Arméns Flotta. Också byggde han för henne ny på eget varf åtskilliga fartyg.

Ett ibland dessa blef på ett dubbelt sätt ryktbart, såsom ett föremål både för beröm och för tadel. Det var en Turunmaa, som EHRENSVÄRD, förtjust öfver dess förträfflighet, böd honom kalla Lodbrok. Den naivetet, hvarmed han deröfver förklarar sig, är i hög grad karakteristisk. "LODBROK, skrifver han, var en af våra största Kungar i gamla verlden. Ja, i anseende dertill att han sjelf gjorde krig till sjös, och att Sverige var den enda sjömakt i Europa under hans tid, är han, utan allt tvifvel, den störste Kung vi haft; och jag tycker, att ett sådant fartyg, som Ni nu byggt, bör hedra honom och han fartyget." Ett sådant ord af en sådan man borde tillfredsställa CHAPMAN. Emedlertid blef Lodbrok angripen med ett offentligt åtal. Men EHRENSVÄRD framstod till dess försvar, och tadlet blygdes och teg. Den ädla vänskap som var emellan dessa utmärkta män, talar i hvart ord af den brefvexling, de underhöllo. För de tjenster, CHAPMAN gjorde fäderneslandet, blef äfven hans person för EHRENSVÄRD så dyrbar, att han bekymrade sig icke endast om hans angelägenheter, utan om sjelfva hans nöjen.

Det var icke blott på Lodbrok, det var på hela den nya flottan, en skugga var kastad, dels af en försåtlig afund, dels af en okunning och lättsinnig tadelsjuka. EHRENSVÄRD tröstade lätt både sig sjelf och sin vän öfver ett oförståndigt rop, men ej öfver sjelfva flottans förfall. Ett minnesvärdt ord af denne store fäderneslandets vän är detta i hans sista bref till CHAPMAN, kort före hans död: "Om det ges synd emot fäderneslandet, som jag tror vara den största synd; så får han der nere*) många själar för vår flottas skull."

Bör man undra, att CHAPMAN, som med EHRENSVÄRD delade detta tänkesätt, gerna såg den statshvälfning som skedde af GUSTAF III; och öppnade nya utsigter äfven för Sveriges sjömagt?

Den unge Konungen var kommen ifrån Frankrike med det beslut, att återlifva Sverige fordom i förbund med denna magt förvärfvade anseende och ära. Ett af medlen dertill var flottans förstärkning. Tidigt hade han i detta afseende fäst sin uppmärksamhet på CHAPMAN. Nu (1772) prydde han honom med Svärds-Orden, och upphöjde honom bland Sveriges Riddersmän. Dessa hederstecken vann han som Skeppsbyggare, och förtjente dem som mästare i sin konst. Men, vid ett tillfälle, som hedrar hans Konung ej mindre än honom sjelf, gjorde han ett oförmodadt steg på en ny bana, der honom väntade de högsta värdigheter.

EHRENSVÄRD var död; men hans ande lefde i CHAPMAN. Han fullkomnade dess verk genom uppfinningen af de mindre Skärgårds-fartygen, kända under namn af kanonslupar. I sammanhang dermed skref han en afhandling om sättet att föra krig i Finska skärgården, som beviste hos honom en militärisk blick, och säkert ej blifvit obegagnad i det sedan förda kriget. Den förutsatte en localkännedom, som han vunnit, såsom han sjelf berättade, under sina sjöresor från Sveaborg till Stockholm, då han alltid steg upp på holmarna och såg sig omkring i alla vikar och sund. Troligen skulle hans förslag rönt motstånd, om ej GUSTAF III sjelf gillat det, redan då han meddelade det i skrift och ritning, och ännu mer, då han i Konungens egen närvaro med ett färdigt fartyg gjorde ett försök, hvarom han sjelf må höras: "Sedan 9 Kanonslupar voro byggda, armerade jag en af dem, och for med den upp åt Värtan, der Konungen sjelf kom om bord på slupen. Jag rodde och sköt, for till lands, lade ut landgången, gjorde landstigning med kanonen, avancerade, och sköt hela tiden. Derpå retirerade jag och sköt tills kanonen stod på sitt ställe i slupen." Denna manöver, hvarmed afsigten var, att visa, huru dessa fartyg lätt kunde läggas i land, och deras kanoner nyttjas ömsom till lands, ömsom till sjös, vann till den grad Konungens bifall, att han på stället utnämnde honom till Öfverste-Lieutenant (1776). Innan årets slut var han Öfverste samt Ledamot af Amiralitets-Collegium.

Genom en ny uppfinning af kanonjollar, kanonbarkasser, och mörsarebåtar, öktes och fullkomnades denna mindre Skärgårdsflotta. Men snart öppnades för honom ett tillfälle att i större verk använda den konst, för hvars fullkomlighet han lefde.

Gustaf III:s plan för Sveriges sjömakt sträckte sig vidare, än EHRENSVÄRDS. denne tänkte endast på Rikets försvar, och skapade Arméns Flotta. GUSTAF III åsyftade anseende i Europa, så hos bundsförvandter som fiender, och dertill behöfdes en Örlogsflotta. Men den dristiga, nästan förmätna storhet i förslag, som var honom egen, förklarade han för sina Amiraler, att han behöfde minst 15 Linieskepp och 12 Fregatter samt 4 mindre, och dem ganska snart. Amiralerne stodo häpne, och frågade hvarandra både om medel och tid till ett så stort verk. I hvarje rike är skapelsen af en Örlogsflotta en af de största kraftyttringar. Hvad skulle den då icke vara i Sverige, der ett enda Linieskepp kostar föga mindre, än det årliga beloppet af hela den civila staten? Men för kostnaden hade Konungen sjelf sörjt, dels genom sparda statsmedel, dels genom subsidier ifrån Frankrike. För en snar verkställighet sörjde CHAPMAN. Han uppgjorde en plan att årligen bygga 3 Linjeskepp och 3 stora Fregatter. Endast ett år förbehöll han sig förnt till anskaffande af materialier. Planen emottogs af Konungen med förtjusning. Men han fäste ingen uppmärksamhet på dess upphofsman, som stod undanskymd. CHAPMAN, den ende, genom hvilken den kunde verkställas, begärde sitt afsked (1781). Konungen, bestört, upptäckte sammanhanget och gaf honom öfverinseendet vid Skeppsvarfvet i Carlskrona, samt året derpå hela styrelsen af allt hvad dertill hörde, jemte artilleriet. Inom bestämd tid voro 10 Linieskepp och 10 Fregatter af stapeln.

Vid denna byggnad var han lika sorgfällig att spara kostnad som tid, och använde af kronans egna skogar 107,00 kubikfot ekvirke, utom en ansenlig mängd tall och gran till en oberäknelig vinst för det allmänna. Det oaktadt blef han beskylld för misshushållning. Han begärde undersökning. Den skedde. Hans upprättelse var fullkomlig. Konungen sjelf kom till Carlskrona; och vid undersökningens slut, då Comitén aflemnade sin berättelse derom, gaf Hans Majestät i hela Amiralitetets närvaro den anklagade det mest hedrande loford, och beklädde honom (1786) med Commendörsbandet af Vasa orden. Tre år förut (1783) var han utnämnd till Contre-Amiral, hvarvid Konungen yttrade sig till Amiral TROLLE: "Helsa CHAPMAN, och säg honom, att jag aldrig skall glömma hans stora förtjenster. Jag skall göra hans lott sådan, att hela Europa skall se att han tjent under min regering."

I sjelfva verket fäste nu redan hela Europa sin uppmärksamhet på CHAPMAN, icke för hans Amiralstitel, men för hans skepp af en ny uppfinning, som eftergjordes i hela Europa, och för hans skrifter, som röjde en vettenskaplig tänkare i sitt yrke, en skapare i sin konst. Hela Europa märkte ock snart, att han tjente under GUSTAF III:s regering, icke blott af hans Commendörsband, men af den flotta, som lopp ut ifrån Carlskrona, att möta den ifrån Kronstadt, och strida om herraväldet öfver Östersjön.

Sveriges sjömagt var nu, om icke större, dock tjenligare till ändamålet än den någonsin varit. Men just denna egenskap ville man kort derefter beröfva henne. De af CHAPMAN uppfunna kanonslupar och barkasser förklarades onyttiga; och man sökte förmå GUSTAF III att alldeles upphäfva hela den mindre Skärgårdsflottan. CHAPMAN kände deröfver på fäderneslandets vägnar en djup sorg, och på egna en så mycket bittrare förtrytelse, som ett föregifvet nit för EHRENSVÄRDS ära inblandades i denna fråga, liksom den sanna äran för denna store man kunnat skiljas ifrån fäderneslandets väl, eller minskas af den nya fullkomlighet, som var gifven åt det af honom uttänkta försvarsverket. Konungen tog det visa beslut att låta erfarenheten afgöra. Ett krig förestod, och dess utgång blef en seger äfven för CHAPMAN. Af de vid Svensksund vunna lagrar tilldömde den allmänna rösten en af de främsta åt uppfinnaren af de små fartygen. Och knappt var kriget slutadt, innan Konungen helsade för Vice-Amiral den man, utom hvilken han ej kunnat genom en så snar fred lugna alla sinnen och trygga rikets sjelfständighet och helhet. Denna lyckliga fred var CHAPMANS rätta belöning. För den glömde han sig sjelf, då han lofsjöng den Högste. Men då han kom ur templet, var han ej känslolös för den glädje, att höra det folk, för hvilket han användt hela sin lifstids mödor, prisa dem i ögonblicket af sin räddning, och att se genom sin Konungs och sitt fäderneslands ära sin egen stadfästad och fullkomnad.

Innan händelserna gjort honom denna fulla rättvisa, erhöll han af fienden sjelf ett vittnesbörd, som, alltid hedrande, vann, genom då varande omständigheter, en dubbel märkvärdighet. Danske Sjö-Officerarne hade låtit slå en medalj öfver den namnkunnige Mechanicus GERNER, och skickade ett exemplar deraf till CHAPMAN, såsom ett bevis, skrefvo de, af den aktning som Danmarks Archimedes hyst, ej mindre än hela Danska sjöstaten hyste, för Europas störste Skeppsbyggare.

Vid denna lysande tidpunkt i CHAPMANS lefnad var han ännu i full utöfning af sina mångfaldiga sysslor, ehuru redan ingången i sitt 70:de år. Nu begynte han tänka på hvila, och 3 år derefter (1793) begärde han sitt afsked. Med hvad tillfredsställelse kunde han icke göra det! Hans förtjenster om fäderneslandet voro vitsordade af Försynen sjelf, hvars finger, oftare än det bemärkes eller erkännes, visar sig i menniskors lefnad genom händelser, skilda ifrån gerningarnas nödvändiga och omedelbara följder. I de flesta fall är det ett varnande eller bestraffande finger. Här var det belönande; och spridde öfver CHAPMAN långa afton en lugn och stjernklar skönhet.

Krossad af den händelse, som slutade GUSTAF III:s dagar, kände likväl hans medborgerliga själ, snart derefter, liksom en ny ungdom, då han såg i spetsen för rikets styrelse sin högsta förman, den Prins, vid hvars person hans hjerta var fästadt icke endast genom sin fosterlandskänsla och sitt kall i staten, utan genom en särskilt tillgifvenhet ända ifrån den tid, då han i Prinsens unga år haft den lycka, att vara honom följaktig på en kryssning i Nordsjön, der Prinsen, såsom Rikets Stor-Amiral, pröfvade det första af honom byggda Örlogsskepp. Den ynnest af Hans. Kongl. Höghet, som han då vann, jemte Dess bifall för sitt verk, fortfor sedan i all hans lifstid. Att Regenten, då CHAPMAN lemnade Rikets tjenst, lät honom behålla sina löneförmåner, var blott en vanlig rättvisa. Men Han yttrade derjemte på ett sällsynt sätt sin stora aktning för hans förtjenster. I Carlskrona är en sal, som förvarar en dyrbar samling af Skeppsmodeller, en frukt af CHAPMANS nit för sin vettenskap, och förut hans enskilta egendom. I denna sal, som ger tillfälle att jemföra hans verk med andra mästares, upprestes en Obelisk med hans bild af hvit marmor, hvarunder man efter hans namn och titel läser denna inskrift: Hans snille och fosterlandskärlek, verksamma till GUSTAF III:s ändamål, gåfvo Sverige ny flottor efter förbättradt byggnadssätt. — Då arbetet fortsattes, egnade CARL, Hertig af Södermanland, Svea Rikes Stor-Amiral, uppfinnarens bild åt odödligheten.

Äfven af den unge Konungen, sedan han sjelf tagit spiran, glömdes ej en man, som gjort hans Fader och Riket så viktiga tjenster. Prydd (1798) med Vasa Ordens Stora Kors, bar CHAPMAN, på sin höga ålderdom, deri en glad påminnelse om GUSTAF III:s dagar, under Sonens första för honom sjelf och Rikets lyckliga tid. Vid den olyckliga vändningen af dess regering nedsänkt i sorg öfver fäderneslandets faror, erfor äfven CHAPMAN, oaktadt sin ovanligt sköna ålderdom, en bitterhet af lifvet, som gör döden välkommen. Fäderneslandets olyckligaste år var det sista i hans lefnad. Han öfverlefde ej den glädjen, att se det räddadt genom en ny regering. Dock hade han den trösten att se Svenska vapnens ära hämnad, innan han tillslöt sina ögon. Han dog i Carlskrona den 19 Aug. 1808, nära 87 år gammal.

Kort förut hade Vettenskaps-Akademien, hvars mångårige och utmärkte Ledamot han varit, meddelat honom sitt beslut, att genom en medalj, som bar hans bild och namn, uttrycka sin aktning för hans odödliga förtjenster. Rörande för honom, vid slutet af hans förut så lyckliga, nu af medborgerliga bekymmer förmörkade bana, var denna erkänsla af vettenskaperna, åt hvilkas oafbrutna dyrkan han helgat de 15 år, han varit ledig ifrån offentliga sysslor. Hans hvila var endast en förändrad utöfning af hans outtröttliga verksamhet.

Under sin tjenstetid hade han verkat icke endast på Skeppsvarfvet, utan öfverallt, der något vigtigt för Svenska Flottorna skulle afgöras och verkställas. Om en främmande, som besökte deras station i Carlskrona, vid alla de byggnader och inrättningar, han der såge, skulle fråga, hvars verk är detta? så finge han, när POLHEMS och THUNBERGS arbeten undantagas, nästan alltid det svaret: det är CHAPMANS. Äfven på Sveaborg äro flere byggnader dels af honom, dels efter hans ritningar, uppförde. Det oaktadt hade han redan haft tid att äfven genom skrifter tjena sitt fädernesland och hela Europa. Utom sitt stora verldsbekanta verk om handelsskepps byggnad, som han redan på 60:talet utgifvit, hade han med flera ganska vigtiga bidrag riktat Vettenskaps-Akademiens Handlingar. Nu skild ifrån all yttre verkställande befattning, ehuru han ännu tjente Flottorna med ritningar, lefde han endast för sin vettenskap.

Hans undersökningar hade alltid ett praktiskt ändamål, och angingo, äfvensom hans uppfinningar, ej endast skeppsväsendet, utan äfven artilleriet. Sedan han uppfunnit en förbättring i kanonernas lavetter, sökte han fullkomna äfven dem sjelfva, i det han beräknade verkan af deras olika form. Hans afhandling derom, som han vid 82 års ålder sände till Vettenskaps-Akademien, väckte der, genom sina djupa calculer, en MELANDERHJELMS och andra Lärdas beundran. Oaktadt sin djupa theoretiska insigt, förtrodde han sig aldrig till blotta speculationen. Han berättar sjelf, att sedan han på Sveaborgs erfarit, det kanonernas tillbakaskridning ej verkar på kulans rigtning eller fart, kunde han ej förklara orsaken dertill, innan han många år derefter genom mekanisk tillställning på Djurgården utrönte, att kulan är ute, innan skridningen sker.

Äfven i Skeppsbyggeriet var det genom på försök, som han nalkades fullkomligheten. Hvarje nytt skepp var olikt det föregående. Likväl stod han alltid på en vettenskaplig grund, och upphörde aldrig att genom förening af beräkningar och rön söka allt mer fullkomna theorien af sin konst. Till detta mål, som sväfvat för honom allt sedan han begynte se i sitt yrke mer än ett handtverk, sträfvade han ännu i sina sista år, ja, i sina sista dagar. Sedan han vid 85 års ålder utgifvit en vigtig afhandling om krigs-skepps storlek och form, företog han sig ett nytt arbete om handelsskepp, för att fullkomna sitt förra ypperliga verk i detta ämne. Det afbröts väl genom hans död: men der är äfven i sitt ofulländade skick af kännare högt skattadt, och torde snart, med fortsättning utgifvet, blifva ett nytt medel, att utvidga och fullkomna verkan af hans snille och insigt, och upplifva minnet af hans förut kring alla verldens delar utspridda namn.

Detta namn, som England i synnerhet afundades Sverige, sedan det, tidigt anande dess betydenhet, förgäfves sökt återvinna der derifrån, är en prydnad äfven i Svenska Riddarhuset. Men det skulle der med honom utslocknat, emedan han aldrig var gift, om han ej med Konungens tillstånd lemnat det åt en upptagen Son, numera Öfversten och Riddaren Hr G.A. AF CHAPMAN. Dess Fader, Skeppsbyggmästaren, sedermera Majoren, NEUENDORFF var i hans hus, och biträdde honom vid hans varf på Djurgården. Äfven dess Farfader hade utmärkt sig i samma väg. Genom vänskapens band var Amiral CHAPMANS hjerta fästadt vid detta barn ända ifrån dess födelse. Af honom uppfostradt, åtnjöt det alla en sons rättigheter, och uppfyllde alla dess pligter. Sorgfällig om sin välgörares minne, har Öfverste CHAPMAN af Amiralens egen mun samlat de underrättelser, på hvilka denna lefnadsteckning till det mesta är grundad, och äfven meddelat de förnämsta dragen till följande skildring af hans person.

Hans starka och välbyggda kropp utmärkte sig genom en reslig vext; och ännu, som en 80:årig man hade han en ynglings smidighet i sina leder. Men redan i sitt 50:de år fick han en darrning i händerna, som slutligen betog honom förmågan att skrifva, annorlunda än med en griffel på en tafla, eller med en silfverstift på ett tillredt papper. För öfrigt fortfor hans helsa med oförändrade själs- och kroppskrafter ända till hans 87:de år, och han dog icke af svaghet, utan af en farsot, nästan den första sjukdom han känt i sin lefnad. Måtta och ordning i lefnadssätt, en jemn och nyttig verksamhet, och ett gladt lynne, hade ända ifrån hans ungdom bevarat de lyckliga organisation, han ärft af sin fader, som uppnått en ålder af jemt lika många år*). Hans regelbundna ansigte, som SERGELS konst förvarat åt efterverlden, bar ett talande uttryck af en ren och ädel själs frid med sig sjelf och belåtenhet med verlden. Begge voro följder af hans oafbrutna flit och ovanliga arbetsförmåga. Alltid sysselsatt, var han dock alltid ledig för hvem som kom. Uppstigen ifrån ett mödosamt arbete, var han strax färdig till ett muntert samtal, och lemnad allena, återtog han den djupaste calcul, såsom hade den aldrig varit störd. Hans umgänge var lärorikt och behagligt för alla stånd, äfven för fruntimmer, af hvilka han ännu med grå hår var gerna sedd och hörd. Han uttryckte sig med lätthet, styrka och klarhet. Liflig och retlig till sinnes, förente han likväl med sin häftighet den största mildhet och godhet. Långt ifrån all egennytta, använde han tvertom egna medel till belöningar, att fortskynda ett för det allmänna vigtigt arbete. Ej kall för sin ära, hade han dock ett högre mål än henne. Då hon redan stod i sin högsta glans, tycktes han sjelf förneka henne genom nya försök att förbättra och fullkomna sina verk; och han bemödade sig icke endast att bringa sin vettenskap allt högre och högre, utan han sökte äfven sträcka hennes verkan och gagn, så vidt som möjligt var, åt alla sidor inom och utom fäderneslandet. Såsom ett karaktersdrag, snarare än som ett tillägg till hans förtjenster, må här nämnas, att denne Lärare för Mästarne i sin konst ej försmådde att vara det äfven för nybegynnaren. Ibland läroböckerna vid Carlbergs Akademi är en af CHAPMAN, och förvarar äfven der hans minne. Till och med muntlig undervisning lemnade han dem, som voro derom angelägne, och han fostrade flera lofvande ämnen för sitt yrke. Ett drag af EHRENSVÄRD i anledning deraf förtjenar att komma till efterverlden, såsom lika hedrande för dem båda. Det skulle förlora, om det ej meddelades i hans egen hjertligt familiera stil, som, ehuru ovanlig vid detta bord, bör förlåtas en stor man. "Tusen tack, min egen gubbe, skref han till honom, för POUSSETS education. Ni går längre än jag förmodat; men om han är fallen för skeppsbyggeri, så förtjenar ni himmelriket för den möda, ni använder på honom." I sanning, ett sådant tankesätt är oskiljaktigt ifrån det som Religionen fordrar. Det är i sig sjelf religiöst. Också intyga de, som sett CHAPMAN nära, att de i sjelfva hans ansigte läste den djupa vördnad för det Högsta Väsendet, som bodde innerst i hans hjerta och uttryckte sig i hela hans lefnad, ehuru han kanske satte för litet värde på andaktens yttre former. — Ej känslolös för den orätt, honom skedde och ingenting mindre än svag och feg, tillät han sig dock aldrig någon hämnd, för stolt till en småaktig och för ädel till någon annan. Också hade han slutligen ingen ovän mer. Vänner deremot hade han i all sin lifstid, många och trogna, äfven ibland Rikets ypperste män. Efter Fältmarskalken EHRENSVÄRD och Riks-Rådet CARL FREDRIK SCHEFFER, var Öfver-Ståthållaren CARL SPARRE den främste ibland dem. Hvem skulle icke ännu efter hans död älska honom blott i hans bild, då man tänker sig en nära 90:årig man frisk och liflig och glad som en yngling, verksam och kraftfull som en medelåldersman, hos hvilken den så enkla men betydande, så naturliga men sällan inträffande önskan af en sund själ i en sund kropp är i den högsta grad uppfylld, och som i sitt tankesätt och sin lefnad är lika ädel och rättskaffens, som han är stor i sin konst och genom dess mångfaldiga utöfning allmänt nyttig?

Dessa sista egenskaper göra hans namn oförgängligt, såsom i vettenskapernas, så i fäderneslandets häfder. Också utan afseende på den stora riksgagneliga verkan af hans mödor, skulle Sverige vara stolt af den äran, att hafva frambragt den största mästare i en konst, som är en af menniskosnillets djerfvaste och vigtigaste uppfinningar, som befolkat länder och omskapat verldsdelar, som till hela mensklighetens utveckling och odling varit ett af Försynens mest betydande medel. I sig sjelf redan, huru stor och underbar är ej denna konst! Man tänkte sig endast ett handelsskepp midt i hafvet: är det icke en liten verld för sig? Liknar det icke en i verldsrymden löpande planet? Hvad är då ett krigsskepp? Hvad är en hel flotta? Hvad är hon i en drabbning, då hon synes förena naturens våldsammaste krafter, den ur luften dundrande och ljungande med den underjordiska, som slungar opp klippor och skakar ner tempel och städer?

Uppfinningen af ett sådant verktyg, om den förutsätter den djupaste vettenskapliga beräkning af stridande naturkrafters sammansatta verkan, fordrar den icke mindre ett skapande snille, som för denna sammansättning uttänker den tjenligaste form: en form, som med fastheten och styrkan af en fästning förenar den lätthet och snabbhet, hvarmed en fågel rör sig, som äfven för ögat förenar det stora och majestätliga af en stridande krigshär.

Huruvida denna form kan antaga det man egentligen kallar skönhet, är en fråga, som tycks böra uppstå genom den naturliga jemförelsen af ett skepp med ett hus. Begge, bestämda till ett nyttigt ändamål, kunna likväl, utan afseende derpå, genom sin blotta åsyn förnöja. Begge sakna en förebild i naturen, men väcka en så mycket större beundran för menniskosnillets uppfinnande förmåga. Utan att fly till den allmänna rösten, som i sina omdömen sällan bestämmer sina uttryck, eller åberopa CHAPMANS val till ledamot i de Fria Konsternas Akademi, som tillegnade sig, ej hans yrke, men hans namn, i anledning af hans lyckliga gåfva att teckna, kan man likväl påstå, att äfven den, som skattar i konsten endast det vackra, om han från Skeppsbron, sedan han med en ny förtjusning betraktat de tvenne mästerstycken af TESSIN och SERGEL, det Kongliga Slottet och GUSTAF III:s bildstod, finge se den Fregatt, som bär CHAPMANS namn, komma på strömmen med fulla segel, skulle glömma sin konstlära, och, lika med oss andra, beundra äfven dess skönhet.

Men CHAPMAN behöfver ej denna stridiga ära. Det är en annan, som är honom egen, och upphöjer honom öfver TESSIN och SERGEL, och som vid sjelfva den nämda bildstoden strålar öfver hans namn. Hvem kan stanna vid den, utan att i tanken hasta, förbi en bedröflig tidpunkt, till den lyckliga, då Sveriges flottor räddade, hvad sedan gått förloradt: en tredjedel af Riket? Hvem ser i den seger och fred återkommande Konungens hand lagern och oliven, utan att minnas, hvad del i dem båda Han sjelf tilldömde CHAPMAN?

Samma rättvisa sker honom i dag af den främste ibland de sjö-hjeltar, hvilkas bedrifter bevisat värdet af hans uppfinningar. Till detta stora vittne hänvisar Akademien den lysande allmänhet, som, kring henne nu samlad, hört den enkla berättelsen om hans lefverne, men saknar ett honom värdigt lof. Hon vet intet skönare äreminne öfver honom, än det, som hennes höge Beskyddare sjelf gör, då Han på denna Skådepenning med rörelse betraktar den bild, som Han en gång förut egnat åt odödligheten. Det verk af CHAPMAN, som på den motsvarande sidan möter hans blick, påminner honom om alla de andra, påminner honom om hela Svenska Flottan, och Han känner sig dervid lifvad af sin ungdoms hjeltemod, känner sig på sitt folks vägnar stolt af dess sjelfständighet och frihet, känner sig förtjust af den tanken, att det ännu är och framgent skall vara, hvad Svearne, enligt ett träffande drag af en Romersk Häfdatecknare, voro i sitt första ursprung, hvad sjelfva deras namn synes betyda, starkt, som ett sjöfolk, starkt genom män, vapen och flottor*).


*) I brefvet står Fan. Back.

*) Han dog 1770 och öfverlefde ett språng i luften, som han gjort inemot 30 år förut. Vid en stor högtidlighet, antingen då Konung ADOLF FREDRIK eller dess Gemål ankom till Sverige, var han händelsevis i Stockholm och befann sig om bord på ett stort Engelskt fartyg, som lika med de öfriga på strömmen flaggade och sköt för att fira dagens glädje. Härunder kom eld i krutförrådet, och fartyget sprang i luften. THOMAS CHAPMAN undkom från detta Salto mortale, med en refva i ansigtet. Hans kläder voro uppbrända och galonerna på dem till en del uppsmälte. Ifrån att sitta i kajutan vid en bål punch, fann han sig liggande i vattnet, utan medvetande huru det tillgått. Back.

*) Suionum hinc civitates, ipso in Oceano, præter viros armaque classibus valent. Tac. de Germ. c. 44. Back.


F.M. Franzén: Minnesanteckningar öfver utmärkte svenske statsmän, hjeltar, lärde, konstnärer och skalder, 1848-1860.


Transcribed by Lars Bruzelius


The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.

Copyright © 1998 Lars Bruzelius.