2. KLINT, GUSTAF af.

Var född i Carlskrona d. 31 Maj 1771. Jemte en skarp uppfattningsförmåga, ett lifligt kunskapsbegär och en ovanlig arbetslust, röjde sig hos honom, redan i hans späda barnaår, en afgjord böjelse för sjömansyrket. Alla omgifvande föremål voro också egnade att väcka och underhålla en sådan böjelse, och att för hans lifliga inbillning, framställa sjöväsendet i den mest hänförande, storartade gestalt. Det var flottans mest lysande epoch; varfven hvimlade af lif och verksamhet; skepp byggdes, utrustades, profseglades; öfnings- och convoy-expeditioner anställdes o.s.v. Under sådana förhållanden och med ständiga tillfällen, äfven inom enskilda umgängeskretsar, att lära och erfara, gjorde den unge K. lika hastiga som stora framsteg inom alla delar af sjömannayrket. I kunskaper vida framom sin ålder, röjde han tillika i deras användande en omfattande bilck, en combinerande förmåga som tidigt utmärkte den blifvande befälhafvaren. Såsom sådan erkändes han också af jemnårige och kamrater. Vid 10 års ålder antagen som kadett, hade han redan författat ett fullständigt Signalbref, till begagnande vid de evolutioner som årligen med en Båtescader af Cadetter anställdes. Alltid ansågs han såsom sjelfskrifven befälhafvare vid dessa öfningar, som med mycken noggranhet verkställdes, och då han, nyss 11 år gammal, gjorde sin första sjöresa, såsom Cadett på fregatten Illerim, under en convoy-expedition åt Spanska sjön, lemnades honom, vid flera tillfällen, det förtroendet att, under manöver, föra befälet på fregatten. Vid återkomsten till Carlskrona fick han emottaga sin första officersfullmakt, efter den tidens sed att befordra minderåriga ynglingar.

1783 bevistade han en profsegling i Kattegatt med fregatten Bellona, och de följ. båda åren de expeditioner, som under dess faders, d.v. Majoren Klints, befäl verkställdes, i ändamål att för Sjöcharteverkets behof, genom astronomiska observationer och hydrographiska mätningar, bestämma flera, till läge osäkra orter och kuststräckningar i Östersjön. Hans deltagande i dessa förrättningar, äfvensom hans befattning, om vintrarna, med ritning och sammansättning af de sjöchartor som vid dessa åren utarbetades och utgäfvos, hade på hans framtida förhållanden, både såsom offentlig och enskild man, det största inflytande: de bestämde arten och rigtningen af den verksamhet hvartill han sedermera med så mycken framgång egnade sig; de framkallade ideen till det förtjenstfulla arbete som nu, under namn af Sveriges Sjöatlas, länge kommer att täfla med hvad andra länder i den vägen äga utmärkt att uppvisa. I sin början ansedda endast såsom en liten inkomstkälla, genom copierandet af chartor för flottans behof, blefvo dessa chartarbeten snart hans käraste sysselsättning, hans vederqvickelse och hvila under de stunder dess trägna studier lemnade honom öfriga. Förgäfves sökte hans föräldrar, att af omtanka för hans helsa, genom förbud hejda hans arbetsifver; han undandrog sig denna ömma vård och arbetade om nätterna. På detta sätt lyckades han också att utarbeta chartor öfver kuststräckningen från södra gränsen af Blekinge ända till Landsort i Stockholms skärgård, och, märkvärdigt nog! alla kronans dyrbara chartsamlingar förlorades i den olyckliga branden i Carlskrona, men detta ynglinga-arbete blef ensamt räddadt, och utgjorde sedermera, i författarens hand, en dyrbar grundläggning till författandet af hans Östersjö-chartor.

Under en öfnings-expedition i Kattegatt 1786, var Fänrik K. commenderad på fregatten Charlotta, samt att biträda vid de hydrographiska mätningar och undersökningar, som vid samma tillfälle anställdes i Bohus-bugten m.fl. st. Följ. årets profsegling i Nordsjön med 2:ne nya Linjeskepp feck han icke bivista, emedan han erhållit det uppdrag att på egen hand och på eget ansvar, utarbeta en charta öfver Norra delen af Östersjön med Ålandshaf och Finska skärgården. Detta offer åt sin pligt var för hans känsla det största som kunde honom affordras, och det ögonblick då de stolta skeppen gingo till segels, var för honom ett det bittraste han dittills öfverlefvat. Någon tid derefter hugnades han med ett nytt bevis på förmäns förtroende, då han, efter utmärkt väl genomgången officers-examen, förordnades att, såsom sin Fars biträde, hålla föreläsningar för Cadett-Corpsen i Navigation, Skeppsbyggeri och Sjötaktik.

Kriget mot Ryssland utbröt, och den med stor skyndsamhet utrustade Flottan fick ordres att afsegla. Fändrik K. beordrades till tjenstgöring på Linjeskeppet Prins Gustaf, och fick, på sin 17:de födelsedag, inträda i denna tjenstgöring. Nu lefde och andades hand blott för sina nya pligter; begagnande hvarje tillfälle att samla kunskaper och erfarnhet; brinnande af begär att pröfva sitt unga mod, och fast besluten att offra allt för sitt fäderneslands nytta och dess Flottas ära. Hans bemödanden blefvo icke obemärkta: med hvarje dag tillvann han sig förmäns ökade förtroende: åtskilliga vigtiga uppdrag voro deraf en följd, och den 17:åriga ynglingen uförde dem alltid på ett sätt som fullt rättfärdigade detta förtroende.

Efter slaget vid Hogland den 17 Juli befordrades han till Lieutenant och fick befälet öfver ett recognoscer-fartyg, hvarmed han, till följe af erhållne instructioner, undersökte den då föga bekanta skärgården, påfann och uppligtade flera förut okända eller, för svårare fartyg, såsom ofarbara ansedda inomskärs-leder, förrättade åtskilliga parlamenteringar, hvarjemte han tillika recognoserade fiendtliga Flottan och förstod att, med lika mycken djerfhet som skicklighet, på nära håll iakttaga dess rörelser och derom gifva nödiga underrättelser." Flera gånger, under sina kryssningar mellan Finska skären och Revel, jagades han af Ryska kryssare, och var en gång nära att tagas af en fregatt, som under Svensk flagg närmat sig Finska skärgården. Äfven med i försåt utlagda fartyg, sökte fienden att bemäktiga sig den välkända, så ofta fruktlöst förföljda kryssaren; men genom dristighet, kloka manövrer och noggrann kännedom om skärgårdens alla tillgångar och farleder, lyckades han alltid att undkomma, utan att någonsin förfela det mål han sig föresatt.

Svenska Flottan, af brist på ammunition nödsakad att inlöpa på Sveaborgs redd, hölls der instängd af en öfverlägsen fiende. Denne hade bemäktigat sig Hangöudd, sökte intränga i skärgården deremellan och Sveaborg, samt hotade att afskära alla transporter, sjöledes, till Arméen och Flottan. Alla vester ifrån ankommande förnödenheter måste således föras öfver land, å det smala näset af Hangö, och till betäckning af deras ytterligare transporterande blef nödigt att, med tillräcklig styrka, försäkra sig om skärgården deremellan och Sveaborg. Möjligheten häraf var af Lieutn. K. undersökt och uppgifven, och ordres utfärdades i följe deraf för 4 Fregatter 2 Galerer och några mindre fartyg att inomskärs afgå till Porkala och Barrösund. Men tillkallade lotsar nekade enhälligt att åtaga sig lotsningen, under förklarande af omöjligheten att med så svåra fartyg kunna framkomma genom skärgården. Den angelägna expeditionen måste också inställas, till dess K. återkommen från en kryssning, åtog sig och fick befallning att föra den. Det dristiga företaget lyckades fullkommligt, ehuru det af grund och klippor trånga samt krokiga farvattnet fordrade en särdeles noggrann manoeuvre, hvilken åter, af en stark blåst, ganska mycket försvårades. Flera gånger försöktes sedermera, men ingen lyckades att passera denna led med så svåra skepp, utan att fastna på grund, ehuru under omständigheter som voro mera gynnande för en sådan segling.

Lieutenant K. som, genom detta och flera väl utförda värf, städse tillvann sig uppmärksamhet och aktning, fortfor att, med sitt lilla fartyg, följa och bevaka den fiendtliga Flottan, hvars öfverlägsenhet hindrade den Svenska att utlöpa. En ovanligt sträng och tidig vinter försvårade äfven alla försök dertill, och beslut var redan fattadt att öfvervintra i Sveaborg, då Konungens bestämda ordres ankommo att Flottan skulle utlöpa och afsegla till Carlskrona. Nyss återkommen från en kryssning mot Reval, hvarunder han icke kunnat upptäcka den Ryska Flottan, afsändes K. ytterligare den 8 Nov., med befallning att inom 48 timmar inrapportera hvar denna Flotta då fanns och om den afgått till Cronstadt. Detta svåra uppdrag lyckades honom också, och på hans derom afgifna rapport, utlopp Svenska Flottan och ankom den 27 Nov. på Carlskrona redd.

Under påföljande vintern tjenstgjorde Lieuten. K. såsom Informat:sOfficer vid Cadettskolan, afmätte och pligtade redden utanför Carlskrona, och erhöll slutligen befallning att utrusta det året förut eröfrade Linieskeppet Uladislaw, hvilket helt och hållit måste förändras så till inredning som tackling.

Då, efter mångfaldiga hinder, Flottan omsider kunde gå till sjös i början af Juli månad, beordrades K. såsom Lieutenant på nämnda skepp, hvars andra Batteri han commenderade under sjöslaget vid Öland den 26 Juli. Efter detta intet afgörande slag och sedan fienden, oaktadt allt bemödande, icke kunnat upphinnas och tvingas till en ny bataille, återvände Flottan till Carlskrona. Men då i detsamma underrättelse inlopp, att Ryska skepp fattat posto vid Porkala-udd i Finska viken och förhindrade all tilförsel sjöledes till Svenska Arméen, så beordrades en Escadre af 3 skepp och 3 fregatter jemte ett par mindre fartyg, att dit afgå, för att anfalla och fördrifva fienden, och K., som bättre än någon annan kände denna skärgård jemte hela localen, erhöll ordres att vara expeditionen följaktig. Escadern afgick och var snart i sigte af den fiendtliga posteringen; alla dispositioner till anfall voro vidtagne, i öfverensstämmelse med en af K. uppgjord plan, och för att icke i förtid upptäckas, vor alla skeppen målade lika de Ryska samt förde Ryska flaggor. Allt lofvade en lycklig utgång: vinden var god och lagom blåsande; styrkan mer än tillräckelig för att mäta sig med fiendens. Ett par Ryska Briggar kommo escadern till möte, icke anande dess fiendtliga egenskap och syftemål; hvar och en ansåg dem redan som goda priser; men i stället att göra denna lätta eröfring, lät Befälhafvaren plötsligt uppgå signal att vända. En Officer, som i hög grad vunnit denna Befälhafvares förtroende, hade nemligen lyckats att öfvertyga honom att de ankommande Ryska briggarna voro utrustade till brännare, samt att åtskilliga segel, som syntes i horizonten åt trakten af Reval, utgjorde Ryska stora flottan. K., som med högsta förvåning och ovilja hörde detta beslut, sökte på allt sätt hindra dess verkställighet: han bad, han besvor sin Chef besinna, att äfven i händelse de båda mötande fartygen voro brännare, de omöjligen kunde göra någon skada, så länge manoeuvern var obehindrad och gynnad af frisk vind. Flere togo på sitt ansvar att de seglare som syntes, och hvilka han sjelf från toppen noga betraktat, icke voro något annat än Coopværdi-män: alla bevis användes förgäfves. Ryska fartygen, som emedlertid varsnat faran, gjorde signal derom till de vid Porkala stationerade skeppen och skyndade att hålla undan; hvarpå Svenska Escadern hissade egna flaggor, vände westvardt och återseglade i största brådska till Carlskrona. Någon tid derefter erhöll Chefen för denna expedition af Konungen en gulddosa, för det han så lyckeligen räddat sin escadre!! Lieutenant K. fick af Hertigen Stor-Amiralen en medaille, slagen till minne af Bataillen vid Hogland, och som ditintills blott varit utdelad åt LinieskeppsChefer.

Svenska Flottan, som någon tid varit bloquerad af den 50 segel starka Ryska, gick åter till sjöss i medlet af October, men återvände, efter några dagars kryssning, till Carlskrona. Under denna expedition kom K. i tillfälle att, genom sin vaksamhet, frälsa det skepp, hvarpå han tjenstgjorde, ifrån olyckan att med en fregatt sammanstöta. Natten var ovanligt mörk; de båda skeppen seglade med stark fart mot hvarandra; K. ensam varseblef den hotande faran, hastade till rodret och hann netto få skeppet att falla så mycket att fregatten kunde gå för-om det samma, med sin akterspegel under skeppets klyfvar-bom. Ett ögnablick sednare, och båda hade gått till botten.

Lieutenant K., som under vintermånaderna återtagit sin Informat:sOfficerstjenst vid Cadettcorpsen, utarbetade på samma tid 2:ne chartor öfver Finska viken från Hangö till Svensksund, jemte en special öfver Revals redd, hvilka graverades och, vid påföljande fälttåg, såsom hemliga handlingar, till skeppscheferne utdelades. När mot våren Flottans armering börjades, blef K. Adjutant hos Amiralen Modée, som fått befälet öfver utrustningen af en Division eller 8 skepp och och [sic] 4 fregatter. Men Amiralen, öfverhopad af flera andra befattningar, uppdrog åt K. att ensam besörja hela utrustningen och i Amiralens namn gifva dervid nödiga ordres.

Stora Flottan gick till sjös redan den 30 April. Amiral Nordensköld var dess FlaggCapitaine och Lieutenant K. utsågs till dess förste FlaggAdjutant. Denna vid den sednares ålder så ovanliga och smickrande utmärkelse, ökades ännu mer af Amiralens särskilta förtroende och af det K. lemnade tillstånd att få öfvervara äfven de hemligaste öfverläggningar och fritt yttra sig öfver de vigtigaste planer och företag.

Flottans första operation rigtades mot Reval, i afsigt att anfalla och förstöra dervarande afdelning af Ryska Flottan, som ännu icke blifvit fullt utrustad. Planen var uppgjord på högst sannolika beräkningar och Svenska styrkan var den fiendtliga vida öfverlägsen; men anfallet företogs i otid, under ett stormigt väder, som försvårade skeppens manoeuvre och bruket af deras undra batterier, och misslyckades af sådan orsak. Nyss före bataillens början hade Hertigen jemte FlaggCapitainen med Staben, lemnat Chefskeppet och gått om bord på en fregatt, som på något afstånd följde bataille-linien. Lieutenant K. var således den äldste Officern vid Flaggan, lemnad utan annan instruction än att blott iakttaga signalerna från sistnämnde fregatt. Chefskeppet var ganska nära att falla i fiendens våld: genom redlöshet ur stånd att behörigen manoeuvreras, dref det ned på fiendens linia och låg nära en half timma i dess concentrerade eld, tätt under kanonerna af en Rysk tredäckare. Däcket var öfverhöljdt af styken utaf rår, stänger och tågverke, samt af dödskjutne som, i hvarje ögnablick, nedföllo från tacklingen; SkeppsChefen, Öfverste Klint, blef deraf kullslagen och så skadad att han ej kunde commendera; ordning och uppmärksamhet voro nära att alldeles upphöra.

Lieutenant K., som förgäfves afvaktat någon signal från Hertigens fregatt, skyndade, i detta kritiska ögnablick, att biträda vid manoeuvren, och lyckades äfven genom rådighet och tilltagsenhet att få skeppet att falla i rigtig cours, hvarvid vinden föll in med sådan våldsamhet att skeppet troligen kantrat, om ej nedra batteriets Lä-kanoner blifvit i ögonblicket inhalade och kanonportarna tillslutna.

Innan bataillens början hade Öfverste Klint tillstyrkt, att afvakta ett mera tjenligt väder för dess utförande, och utgången visade klokheten af detta råd. Bataillen slutade med förlusten af 2:ne skepp, utan att medföra någon af de fördelar, som deraf kunnat och bort följa.

Några dagar åtgingo för att, under segling, iståndsätta lidna skador å tackling m.m. och under tiden fick Flottan en ny förstärkning af 2 Linieskepp och 3 Mörsare-fartyg. Lieutenant K. afgaf då ett förslag att förnya anfallet på Revalska Flottan, framställande deruti vådan af att låta denna Flotta utlöpa och förena sig med den Cronstadtska, och fördelarna af att med egande öfverlägsenhet kunna anfalla hvardera särskilt, erindrande tillika, att det förra försöket misslyckats, endast genom tillfälligheten af för hårt väder, samt att alla omständigheter ännu voro i hög grad gynnande för ett företag på hvars utgång Svenska Flottans öde, för hela fälttåget, hufvudsakligen berodde. Men detta förslag, ehuru grundadt på de största sannolikheter, förkastades; Revalska Flottan lemnades i ro att utlöpa, och följden deraf blef hvad K. hade förutsagt.

Svenska Flottan erhöll nu ordres att gå ostwardt om Hogland och uppsöka den Ryska från Cronstadt. Denna signalerades snart på höjden af Björkö, och den 3:dje Juni började bataille med fördelen af vinden på fiendens sida. Så väl denna som följande dagens strider voro icke afgörande, ehuru flera gånger ganska häftiga. Fienden drog sig ständigt tillbaka, under bemödande att undvika bataille, tydligen i afsigt att locka Svenska Flottan i trängseln och att sjelf få förstärkning af den från Real väntande escadern.

Lieutenant K. vågade nu med liflighet framställa faran af att längre förfölja Ryssarne i det trånga farvattnet mot Cronstadt, der vår styrka icke kunde begagnas och der alla fördelar voro på fiendens sida, samt yrkade på nödvändigheten att söka rymden, innan Revalska Flottan hann uppkomma. Dessa framställningar erkändes såsom välgrundade, men följdes icke. Flottans styrelse stod nemligen, vid denna tid, under afgjordt inflytande af en man, hvars öfverspända, gigantiska planer, redan föranledt det trångmål, hvari Flottan såg sig invecklad. Denne man var Engelska AmiralitetsCapitainen Sidney Smith, som helt och hållet bemäktigat sig Konungens förtroende och som, på Dess befallning, befann sig vid StorAmiralens sida.

Snart fingo likväl sakerna ett annat utseende. Revalska Flottan signalerades, och nu blef nödigt att draga sig ur striden, hålla westwardt och söka rymden. För den tidiga upptäckten af denna signal hade man äfven att tacka K:s uppmärksamhet och omtanka. Föroseende den äfventyrliga belägenhet, i hvilken Flottan snart skulle komma, och behofvet att skyndsamt taga anstalter deremot, hade han sjelf varit på skeppstoppen och derifrån lyckats att urskilja signalen från den ankommande Svenska Fregatten Jaramas, ehuru blott dess öfversta toppar syntes öfver horisonten. Följande dagen var Revalska Flottan i sigte, men drog sig undan, emedan den icke kunde upptäcka den Cronstadtska, som nu, i sin tour, sökte upphinna Svenska Flottan.

Emellertid ankom Konungens ordres, genom Sidney Smith, att stora Flottan skulle inlöpa i Wiborgska viken, för att betäcka Skärgårds-Flottan, som, till utförande af de mest luftiga planer, blifvit dit inkastad. Den olyckliga ordren verkställdes följande dagen, och inseglingen, ehuru försvårad af en tjock dimma, gick lyckligt, under ledning af Öfverste K., som med Chef-skeppet geck i tęten. Lieutenant K. beordrades att inlotsa de flera Skepp och Fregatter, som under stiltjen blifvit efter.

Rikets nästan hela Sjömakt, förande om bord Konungen, Arfprinsen och en sammanräknad truppstyrka af mer än 40000 man, befann sig således på en fiendtlig redd, utan gemenskap med arméen och eget land, samt på nära håll inspärrad af en öfverlägsen fiende, hvars styrka med hvarje dag ökades, Tiden förgick; proviant började tryta, vatten fanns ej mer, och utsigterna till räddning syntes med hvar dag blifva mörkare. Åtskilliga förslag uppgjordes för att draga sig ur den brydsamma ställning, hvari man så obetänksamt kastat sig: man öfverlade om att landsätta tropparna och göra ett förtvifladt desperat anfall på Petersburg, eller att bränna transport-flottan äfvensom de äldsta skeppen, för att lätta retraiten, och verkställa denna, södra vägen, genom Björkösund. Denna mening blef slutligen den rådande, och ordres utfärdades, i följe deraf, att stora Flottan skulle i detta sund insegla.

Lieutenant K. var den enda som, utan att misströsta om Flottans frälsning, vågade bestrida det antagna operationssättet och, med fara för sin personlighet, uppbjuda allt för att hindra verkställigheten deraf. Han förslog att gå vestra utloppet, detsamma som Flottan begagnat vid inseglingen och som man någorlunda kände; han visade möjligheten att från detta utlopp vinna inomskärs-lederna för lilla Flottan och transport-fartygen samt äfven begagna dessa för den stora flottan, i fall fiendens öfvermakt hindrade den att komma ut på rymden; han påstod att Ryssarnes dubbla embossering på denna sida voro lättare att genombryta än att framtränga genom en alldeles okänd farled som, på båda sidor kunde spärras och, genom försäkningar, tillstängas, och att, framför allt, det vore nödvändigt att, efter genombrytningen komma vester om fienden, så vida man ej å nyo skulle se sig innesluten och ändtligen af öfvermakten inträngd mot redden af Cronstadt. Flottans FlaggCapitaine, som mera än någon annan haft tillfälle att pröfva K:s skicklighet och säkra omdömesförmåga, gjorde äfven nu rättvisa deråt, och var af alla högre och lägre befälhafvare den enda som gillade hans förslag, likväl under erinran, att omständigheterna icke medgåfvo annat än att uppoffra sig och lyda. Lieutenant K. förlorade likväl icke modet; med segrande bevis vederlade han de många inkast som gjordes honom; man började slutligen lyssna till hans skäl; hans operationsplan blef antagen, och Svenska flottan sålunda räddad från total undergång. Retraiten börjades den 3 Juli om morgonen, och vid middagstiden var genombrytningen lyckligen verkställd, ehuru striden var förfärlig, och synnerligen för fienden, mördande. Ryska skepp funnos som af 700 mans besättning blott hade 60 ā 70 öfriga, samt allt befälet undanskjutet. Svenska flottan hade ett jemförelsevis ringa antal dödsskjutne, och de många, betydande förluster af fartyg den led under retraiten, voro omdelbara följder af olyckor, som icke kunde förutses, synnerligen af obekantskap med denna skärgård, hvaröfver vid hela flottan icke fanns mer än ett enda exemplar af Ryska specialchartor, hvilkas opålitlighet bäst bevisades af de många fiendtliga skepp, som vid detta och flera andra tillfällen stannade på grund.

Vid flottans ankomst till Sveaborg blef K. befordrad till Capitaine i Amiralitetet; han var då 19 år gammal.

Freden i Werelä d. 14 Aug. gjorde omsider ett önskvärdt slut på detta af misstag och olyckor likasom af ära utmärkta krig. En månad derefter låg stora flottan till ankars på Carlskrona redd, och K. afsändes genast såsom courir till Stockholm, för att till Konungen rapportera flottans lyckliga återkomst.

Under vistandet på Sveaborgs redd hade K. författat, och till H.K.H. Hertigen öfverlemnat en charta öfver flottornas ställning vid, och retrait från Wiborg, granskad och besiktigad af flera vid tillfället närvarande Skeppschefer och Officerare. Chartan, som på H.K.H:s befallning i Stockholm graverades, och till samtlige Skeppschefer utdelades, ådrog sig likväl Konungens synnerliga misshag. Proportionen emellan skeppen och skärgårdsfartygen ansågs nemligen vara alltför noggrant efter scala iakttagen, och skärgårdsflottan visades icke främst vid genombrytningen, hvilket den efter Konungens ordres bordt vara, men icke kunnat komma. Jemte indragning af de tryckta exemplaren och plåtens förstöring, anbefalldes utarbetning af en ny planch, föreställande utgången från Wiborg med skärgårdsflottan i tęten, under Konungens eget anförande. Ritningen ansågs likväl icke kunna allmängöras.

Med anledning af denna händelse befallde Konungen att chartor skulle utarbetas öfver sjöslagen vid Reval och Cronstadt, och oaktadt det höga misshag K:s förra arbete i den vägen rönt, uppdrogs honom dock att dessa bataille-chartor utarbeta.

Jemte sin tjenst såsom Informations-officer vid Cadett-corpsen återtog han alltså sina arbeten vid Sjöchartverket, hvars nödvändighet för Svenska flottans framtida verksamhet, de föregående årens fälttåg, genom en dyrköpt erfarenhet, ådagalaggt. På ett eget fartyg företog han också, följande sommaren, åtskilliga undersökningar, dels utåt Östgötha skärgård, hvars inlopp, farleder m.m. han uppmätte och pligtade, dels utåt kusterna af Småland, Blekinge och Skåne.

Året 1792 medförde en betydlig förändring i K:s lefnadsomständigheter: Cadettcorpsen i Carlscrona blef, jemte dess lärarepersonal öfverflyttad till den då inrättade Krigsakademien på Carlberg. Capit. Klint blef således nödsakad att, ehuru ogerna, lemna sina kära anhörige, sin ungdoms omgifningar och alla de föremål som med hans själs-daning och böjelser voro så nära förenade, för att såsom lärare vid denna nya Akademi, sig derstädes bosätta. I 15 år innehade han denna nyttiga fast obemärkta tjenstebefattning, hvars ofta mödosamma pligter han städse uppfyllde på ett sätt, som tillvann honom med-lärares odelade aktning och lärjungars enthusiastiska tillgifvenhet. Med de sjö-expeditioner, som, till Cadetternes öfning, årligen anställdes, förenade han alltid det vigtiga föremål att befordra Sjö-charteverkets fullkomnande och sjöfartens deraf beroende trygghet: en mängd kustorter blefvo, under dessa expeditioner, genom astronomiska observationer bestämda; farleder uppligtade; grund och bankar pejlade och på charta utlagde; lodningar i alla rigtningar verkställda; landkänningar aftecknade; hamnar och ankarsättningar undersökte m.m. utåt alla delar af Östersjön, Bottniska viken, Finska viken och Bälterna, till och med Kattegat.

Vid den escader af 8 linieskepp och 4 fregatter, som 1796 utrustades, för att, i förening med ett lika antal Danska krigsskepp, beskydda de båda rikenas handels-sjöfart mot England, blef Capitaine K. commenderad såsom Flagg-Adjutant, men bestridde för det mesta äfven FlaggCapitainens tjenst, i anseende till dennes sjuklighet. K. begagnade detta tillfälle, att i Köpenhamn förskaffa sig åtskilliga för sitt chartverk nyttiga upplysningar och materialier, samt att göra bekantskap med flere, i detta afseende utmärkte vetenskapsmän, såsom StatsRådet Bugge, ledare af mätningarne på Jutland och öarna, CommendeurCapit. Löwenörn, Chef för Danska SjöcharteArchivet, m.fl. och knöt med denne sednare en, på inbördes aktning och likartade bemödanden grundad, vänskapsförbindelse, som, till vetenskapens båtnad, sedermera oafbrutet fortsattes.

Några fregatter skulle 1798 utsändas till Medelhafvet, för att skydda Svenska sjöfarten mot de oförrätter, som Engelska örlogsmarinen sig tillät mot neutrala makters handelsfartyg, och som en af dem, fregatten Ulla Fersen, var tillika bestämd till exercisfartyg för Sjö-cadetter.

Åt K. erböds väl att derå emottaga befälet; men till följe af considerationer, som stundom göra sig gällande, uppdrogs sedermera detta befäl åt en Major, Frih. Cederström, och K. blef Second på fregatten.

Den olyckliga utgången af denna expedition var en oundviklig följd af det politiska misstag hvaraf den var föranledd. Hvad man förutsett och väntat, inträffade: Fregattchefen såg sig, af tvingande omständigheter urståndsatt att fullgöra erhållna instructioner och måste, vid ankomsten till Engelska Canalen, med hela sin convoy anlöpa Dowre's redd. Härifrån blef K. afsänd till London, för att i diplomatisk väg få den tvistiga frågan afgjord; men under tiden ankom Konungens befallning, att K. skulle öfvertaga befälet öfver fregatten, aflemna dess convoy till Svenska fregatten Fröja, som, af lika beskaffad anledning, befann sig med sin convoy på den närbelägna Margate's redd, samt genast derefter afsegla till Götheborg och medföra de begge Fregatt-cheferne.

Det missöde, som efter hemkomsten drabbade Frih. Cederström, smärtade K. på det högsta, och han uppböd all sin förmåga för att hos Konungen, äfvensom vid domstolen, rättfärdiga sin chefs förhållande; men ett politiskt offer erfordrades, och af de båda, för samma förbrytelse anklagade Fregatt-cheferne, blef Cederström dertill utsedd. Under seglingen till och ifrån Engelska canalen, hade K. haft tillfälle att pröfva och, med tillfredställelse, erfara pålitligheten af den charta öfver Nordsjön som han hade föregående året utgifvit. Denna charta, den första på hans eget förlag utkomna, blef af stort inflytande både på hans enskilda lefnadsomständigheter och på hans offentliga verksamhet, samt dertill ett af de sjöfarande mycket aktadt och eftersökt räddningsmedel.

En allmän klagan hade länge försports bland de sjöfarande öfver origtigheten af de öfver Nordsjön utgifne chartor, synnerligen hvad Holländska kusten beträffade, hvarigenom en mängd strandningar årligen inträffade, under natt och dimma, på denna låga farliga kust. Af sådan anledning och för att i möjligaste måtto undanrödja ytterligare anledning till olyckshändelser, hade K. utarbetat sin charta öfver Nordsjön. Det återstod likväl en svårighet: den att finna nödiga medel till sådane arbetens utgifvande, desto betydligare som hoppet om ersättning för använd kostnad syntes ganska ovisst. Van att endast hos sig sjelf söka medlen till utförandet af ett beslut, tvekade han ej ett ögonblick att, för ett allmänt nyttigt ändamål, göra ett offer af sin enskilda, öfver allt annat värderade egendom, sin speljagt, den han i sådant ändamål afyttrade. Hans ädla uppoffring blef likväl belönad med en oväntad framgång; chartan tillvann sig ett lika hastigt som odeladt förtroende, och den starka afsättningen deraf öfverträffade helt och hållet den blygsamma utgifvarens förväntan. K. ansåg detta som en vink af Försynen, en anmaning att fortgå på den öppnade banan: och nu var hans beslut oåterkalleligen fattadt, att på denna väg gagna sitt fädernesland och menskligheten.

En sedermera tillkommen omständighet gaf en ökad vigt åt detta beslut. Det på statens bekostnad utgifna Sjöchartverk öfver Östersjön, hade i flera år, i brist på medel, måst inställas och lemnas att förfalla. Nya omkostnader tarfvades men chartförsäljningen lemnade dertill intet öfverskott, och fråga uppstod att afyttra chartplåtarna, för att till någon del betäcka kronans derå redan nedlagda kostnad, uppgående till omkring 25,000 R:dr B:ko. Med anledning deraf hade K. afgifvit ett förslag till detta verks bibehållande och fortsättande för en, jemförelsevis mot dess gagn och värde, obetydlig årlig anslagssumma; men då allt bemödande i den vägen aflopp fruktlöst, erbjöd han sig att, på eget ansvar och kostnad öfvertaga detta chartverk och sålunda rädda det från förstöring. Anbudet antogs med mycken beredvillighet och chartverket blef, genom contract på 20 år till honom öfverlemnadt.

Nu uppfattade han den djerfva plan att, under namn af Sveriges Sjöatlas, utgifva en fullständig samling af sjöchartor, ej endast öfver rikets egna och dess närmaste grannars, kring Östersjön, farvatten och kuster, utan ock öfver alla de länders, hvilkas hamnar af Svenska sjöfarande besökas, från Kattegatt till nordligaste delen af Svarta hafvet. Hela arbetet skulle, efter plan, bestå af 65 chartor, hvaraf 35 special- eller kust-chartor med tillhörande kust- och hamn-beskrifningar m.m.

Det fordrades icke mindre än K:s varma nit och kraftfulla beslutsamhet, för att, utan enskild förmögenhet, utan allmänt understöd, våga ett så omfattande företag, och hans orubbliga ståndaktighet för att dermed fortfara, i trotts af mångåriga förluster, uppoffringar och försakelser, oberäknade de flerfaldiga hinder, dem oviljan och okunnigheten kastade i hans väg.

Sveriges Sjöatlas fortgick och tillvexte under tiden utan allt bidrag å statens sida, och med hvarje år, med hvarje ny utkommande charta, ökades dess credit och anseende. Från Danska Sjöchart-Archivet, täflande på samma bana, men tillräckligen försedt med erforderliga medel, drog man ej i betänkande att öppet erkänna det Svenska Sjöchartverkets öfverlägsna värde. I Ryssland utgåfvos K:s chartor öfver Finska viken, och utgifvarne belönades derföre frikostigt. Engelsmännen eftertryckte Svenska sjöchartor, äfven öfver Englands egna farvatten, och Engelska speculanter utgåfvo sådana under K:s namn i tydlig afsigt att förskaffa dem förtroende och afsättning. Bland Svenska sjöfarande fanns öfver detta förtag icke mer än ett omdöme, ofta uttaladt under välsignelse öfver deras författare, och under loppet af några år aftog märkbart antalet af förolyckade fartyg på kusterna af Kattegat, förut okände och sorgfälligt undflydde af alla sjöfarande.

Innerligen tillfredsställd öfver resultaten af sina bemödanden, måste K. dock med bedröfvelse se utvägarna till deras fortsättande med hvarje år försvåras, kostnaderna ökas och inkomsterna minskas, samt den till arbetets fortsättning påräknade vinsten, för det mesta stanna i utländska eftertryckares händer. Men dessa m. fl. tilstötande motigheter kunde på intet sätt rubba hans ståndagtighet. Under verklig fara för sitt ekonomiska bestånd, fortgick han på sin utstakade bana med oförminskad verksamhet, endast afbruten af de årliga sjöexpeditioner till Cadetternas öfning, vid hvilka expeditioner dessutom Sjöcharteverkets fördelar och behof med aldrig tröttnande nit och omtanka bevakades.

Hans af naturen sunda och starka kropp förmådde likväl icke, i lika grad med hans jernfasta vilja, emotstå inflytandet af alla dessa ansträngningar: han föll i en tärande sjukdom, hvari han var nära att duka under, och hvars olyckliga följder i flera år förlamade hans arbetsförmåga, ehuru icke hans verksamhetsbegär. Svårast kände han olyckan deraf, då han, under krigsåren 1808 och 1809, icke förmådde deltaga i flottans tjenstgöring, utan nödgades undanbedja sig det befäl hvartill han då var utsedd. Han sökte i stället att gagna med åtskilliga upplysningar om de skärgårdar och kuster, som möjligen kunde bli föremål för flottornas operationer, med betänkanden rörande sättet att dem ändamålsenligt använda m.m. Vidare ingaf han ett förslag till inrättande af sjöminor, det enda hvarvid något afseende blef fästadt, i så måtto, att en committé utsågs till dess granskande och ett casseradt kronofartyg anslogs för att derå anställa sprängningsförsök; men äfven dessa uteblefvo, för omsorger, som togo uppmärksamheten närmare i anspråk.

Ett likaledes af honom utarbetadt förslag till förändradt Signal-bref m.m. blef sedermera antaget, hvarigenom uppkom ej mindre en större enkelhet i signaleringssättet, än ock en betydlig besparing i uppsättningen af signalflaggor.

Vid fredsbrottet med Frankrike 1812, utrustades en escader af 4 skepp och 2 fregatter, för att agera mot de Franska trupper som innehade Rügen och Pommern, och K., nu blefven Öfverste i Örlogsflottan, erhöll befälet öfver Chefskeppet i denna escader. Någonting af vigt föreföll likväl icke under denna expedition; efter några veckor kryssning, samt åtskilliga skärmytslingar emellan eskaderns småfartyg och några Franska kanonslupar, ankrade escadern på Danzigs redd och återvände derifrån till Carlskrona.

Freden i Kiel hade under en spira förenat de båda Skandinaviska rikena, men Norrige protesterade mot föreningen och tvisten måste slitas med svärdet. Ett fälttåg mot detta rike blef således nödigt, hvarföre ock den del af Svenska flottan, som i början af sommaren 1814, från Tyskland hemfört den återvändande Svenska arméen, beordrades att samlas på redden af Strömstad för att understödja arméens operationer och befordra dess inmarsch i Norige. General-Amiral Puke blef utsedd till flottans Befälhafvare, och Öfverste af K. till dess FlaggCapitaine. Denna maktpåliggande befattning och, ännu mer, K:s personliga egenskaper lemnade i hans hand en betydlig andel i ledningen af flottornas angelägenheter och, i följd deraf, ett stort inflytande på utgången af hela fälttåget. Så vidt det på honom ankom, befordrade han enhet och sammanhållning i flottornas företag, öfverensstämmelse och samverkan med arméens operationer. Så väl planen till anfallet på Fredrikstadt som anordningarna vid utförandet deraf, voro helt och hållet hans verk, och närmaste följderna deraf: fästningens öfvergång, Norska arméens retraite från Svinesund och Svenska arméens inmarch i Norige. Men conventionen i Moss d. 14 Aug. gjorde ett snart och önskvärdt slut på den olyckliga brödratvisten; de samlade stridsmassorna upplöstes och hemförlofvades, hvarefter K., m.m. befordrad till ContreAmiral, nedlade sin ansvarsfulla befattning och återreste till hufvudstaden.

Under det ostörda fredslugn, som riket efter denna tid åtnjöt, fick Amiral af K. helt och hållet egna sig åt sitt älskningsarbete: chartverket. Tillfredsställd och njöt i sin oberoende ställning, och medvetande af sitt redliga nit, sitt osparda bemödande att gagna sitt fädernesland och det vapen, hvars ära han städse befordrat, önskade och sökte han ej att bortbyta sitt obemärkta lif mot deltagandet i statens mera lysande värf. Men han udandrog sig icke statens billiga anspråk på hans tjenst, der han trodde att redbar kunskap och redlig vilja kunde vara gagneliga. Han kände hela vidden af ett sådant offer, men han erbjöd det likväl; och då det ej antogs, prisade han sig desto lyckligare. Det sista offentliga värf honom anförtroddes var Ordförandeskapet i Sjöförsäkrings-Öfverrätten (1837). Vid samma tid behagade Kongl. Maj:t till honom öfverlämna den stora guldmedaillen för Medborgerliga förtjenster.

Efter 20 års fortsatta ansträngningar och uppoffringar för Sjöcharteverkets fullkomnande, ansåg sig K. förbunden att för betryggandet, ej mindre af chartverkets än af sitt eget bestånd, begära att få till kronan återlemna dess chartverk, hvarom contract då (1818) gått till ända, äfvensom att erbjuda staten inlösen af hans enskilda chartarbeten som under tiden vunnit en betydande utsträckning. Det förra beviljades, men anbudet till staten att öfvertaga hela chartverket, afslogs, under förklarande af K. Maj:ts nådiga önskan att Utgifvaren måtte såsom hittills fortfara med utarbetandet och fullkomnandet af sitt "för vetenskapen, sjöfartens säkerhet och Svenska kusternas försvar lika angelägna verk", till hvars befrämjande en årlig summa af 1000 R:dr under vissa villkor anslogs.

Detta understöd, ehuru otillräckligt att ens betäcka de omkostnader som till verkets completterande erfordrades, ålade honom likväl ökade förbindelser och fortsatta ansträngningar, hvilka i mer än ett afseende stodo i strid mot omsorgen om eget bestånd och togo hans enskilda förmåga i allt för strängt anspråk. Men K. var icke den man, som lät sig afskräckas af företagets svårighet eller modfällas af felslagna förhoppningar; nöjd att åtminstone hafva sluppit allt ansvar för kronans chartor, fortgick han ståndaktigt till sitt föresatta mål, äfven då när omsider en försvagad helsa och mattade krafter manade till hvila och lugn efter mångåriga mödor. Ännu under sin sista sjukdom förmådde hans aldrig minskade arbetsnit att besegra de tilltagande plågorna, och blott några dagar, innan han för alltid gick till hvila, såg man den ädle mannen vid sitt ritbord teckna de sista dragen af det chartblad som fulländade Sveriges Sjöatlas.

Amiral af Klint, som år 1800 ingick äktenskap med en dotter af Graveuren Fr. Akrell; hade några år derefter af sin svärfar tillhandlat sig en lite egendom, belägen på Adelsön i Mälaren. Här tillbragte han den sednare häften af sin nyttiga, verksamma lefnad, delande sin tid emellan omsorgerna för sin familj, sitt landtbruk och sitt chartverk. Egendomen, i sig sjelf obetydlig, äfven sedan den blifvit utvidgad genom inköp af ett närliggande hemman, fick likväl i hans hand, med hvarje år ett ökadt värde, genom vidsträckta odlingar och förbättringar af alla slag. Äfven på denna bana var han en värdig föresyn af klokhet, förutseende omtanka och drift. Med små medel förstod han att uträtta stora saker; dristig i sina företag, beräknade han klokt deras följder; aldrig nedslagen af tillfälliga förluster, sökte han endast godtgöra dem med ökad verksamhet. Den omfattande plan han från början utstakat, följde han sedan orubbligt; ofta syntes hans mål aflägset, men han upphann det slutligen, och, uppoffrande ögonblickets vinst för utsigten af framtida förkofran, fick han ändtligen, i sin ålders höst skörda frukten af sina långa mödor och tillfredställelsen att, vid sin bortgång, kunna lemna sin talrika omvårdnad utvägar till oberoende och tarflig bergning.

Gustaf af Klint var en ädel man i detta ords skönaste, vidsträcktaste bemärkelse; hela hans väsende, alla hans handlingar buro stämpeln af redlighet och dygd; hela hans lif var en kedja af nyttig verksamhet, af väl uppfyllda pligter. I hans bröst var tron på en allgod och allvis Försyn djupt rotfäst; från denna tro hämtade han mod i faran, ståndaktighet i motgången, tålamod och tröst i lidandet. Mot vänner var han trofast i döden; mot nödlidande hjelpsam med urskiljning; sparsam mot sig sjelf, frikostig mot andra. Ära och sann storhet lifvade dess själ, men yttre glans och flärd hade för honom ingen retelse. Han sökte och fann lyckan inom sig sjelf och skapade henne inom sin omvårdnad. Hans hus var ett fridens hem, förljufvadt af inbördes förtroende, öm tillgifvenhet och stilla verksamhet. En älskad och älskvärd maka delade med honom lifvets fröjder och omsorger, och skänkte honom, under dess 40-åriga förening 15 barn, hvaraf 11 blefvo hans ålders glädje och tröst, sedan 4 redan före honom gått ur verlden.

För den ädle, redligen mannen hade döden ingenting förfärande. Tillfreds i minnet af det förflutna och förhoppningsfull i tankan på det tillkommande, såg han med orubbadt sinneslugn dess snara ankomst och beredde sig till dess emottagande. Den kom, men stilla och fridsam, och den fann honom omgifven af djupt sörjande maka och barn, utdelande till dem sin sista faderliga välsignelse.

Han afled den 30 April 1840, i en ålder af nära 69 år. Vice Amiralen af Klint hade i mer än ett halft sekel varit Svenska flottans prydnad och ära; vid sin död var han dess äldste Flaggman; C.S.O. m. St. Korset, Riddare af K. Ryska S:t Annæ-Ordens första class, Commendeur af K. Franska Heders-Legionen, Storkors af K. Danska Dannebrogs-Orden, Led. af K. Vetenskaps- Landtbruks- och KrigsVetenskapsAkademierna samt af ÖrlogsmannaSällskapet i Carlskrona.

Den dyrbara minnesstod han i Sveriges Sjöatlas åt sig upprest vårdas och underhålles nu af hans äldste son, som värdigt beträder sin afledne faders bana.

Arbeten: Sveriges Sjöatlas. Består af följande afdelningar: 1. Allmänna Chartor (3-milliondel af rätta storleken) innehållande Titelblad; Östersjön; Norrbotten; Nordsjön; Brittiska Öarne; Spanska Sjön med Engelska Canalen, Franska Bugten m.m.; Vestra delen af Medelhafvet; Medlersta dito med Adriatiska Hafvet och Archipelagen; Östra dito med Marmora-, Svarta och Azofska Hafven (kosta tills. 16 R:dr B:co). — 2. Pass-Chartor. 1-milliondel af den rätta storleken. Bottenviken; Bottenhafvet; Finska viken; Norra delen af Östersjön; Sydöstra af dito; Sydvestra af dito med Sundet och Belterna; Kattegat och Bohusbugten; Norriges kust från Trondhiem till Stadtland; Dito från Stadtland till Karmö Sund, med Hetlandsöarne; Skagerrack med nordöstra delen af Nordsjön; Vestra delen af Nordsjön med kusten af Skottland; Östra delen af dito med Hamburgska bugten; Södra delen af dito med Hoofden; Vestra kusten af Skottland; Vestra kusten af Irland; Irländska Hafvet; Engelska canalen med uppgående grunden; Franska bugten; Nordvestra kusterne af Spanien och Portugal; Gibraltar Sund med tillgränsande Haf (Kosta tills. 56 R:dr). — 3. Kust-Chartor: (1-tvåhundratusendedel af rätta storl.) Bohusbugten ifrån Christiania till Götheborg; Kattegat ifrån Götheborg till Sundet; Sundet emellan Sverige och Danmark; Hanöbugt och Hamnarne ifrån Ystad till Ölands södra udde; Kalmar sund med Öland; Norrköpings bugt ifrån Kalmar sund till Landsort; Gottland med Fårön och Gottska Sandön; Stockholms Skärgård från Landsort till Öregrund; Ålands och Åbo Skärgårdar ifrån Ålands haf till Hangö udd och Löpertö; Vestra delen af Finska viken ifrån Hangö udd till Orrengrund; Östra delen af dito ifrån Orrengrund och Hogland till St. Petersburg; Dagö och Ösel med närliggande del af Estland; Rigiska viken med Kurlands kust till Libau; Memels bugt ifrån Libau till Brusterort; Danzigs bugt ifrån Brusterort till Rixehoft; Pomerska kusten samt Bornholm; Meckelnburgs bugt med ingången till Belterne; Södra delen af Belterne; Norra delen af dito; Insjöarne Mälaren samt Hjelmaren; Insjöarne Wenern och Wern med Götha canal; Gefle bugt ifrån Öregrund till Hudiksvall; Norrlands kust ifrån Hudiksvall till Järnäs udde; Norra Qvarken med närliggande del af Finska skären; Kusten af Westerbotten ifrån Ratan till Luleå; Kusten af Österbotten ifrån Torneå till Gamla Carleby; Finska kusten ifrån Wasa till Christinestad; Finska kusten ifrån Björneborg till Åbo; Barsta hamn; Norriges kust från Fredriksvæen till Lindesnäs: D:o d:o från Lindesnäs till Karmö sund; D:o d:o från Karmö sund till Bergens norra inlopp; D:o d:o från Suleöarne till Rondö; D:o d:o från Romdalsöarne till Trondhielm. (Kosta tills. 53 R:dr 16 sk.) — 4. Beskrifningar. Kusterna vid Norrbotten; Östersjön samt Finska viken; Samma arbete på Tyska; Bohusbugten samt Kattegatt; Norrska kusten. (Kosta tills. 11 R:dr.)


Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. Sjunnde badet. Wahlström & Låstbom, Upsala, 1841. pp 190-209.


Transcribed by Lars Bruzelius.


The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.

Copyright © 2007 Lars Bruzelius.