Witt: Praktisk och Theoretisk handledning i Skeppsbyggeri, 1857.

p. 36:
Af större granrötter, i förening med nedre delen af stammen, apteras knän, som användas till däcksbalkars fästande vid fartygssidorna m.m. Sådana knän äro lätta, spänstiga och starka, men hafva den olägenheten att bultarne, hvarmed de äro fästade, äta sig in i det lösa virket, så att, genom fartygets, ledning, bulthålen blifva eliptiska och glapprum uppstår emellan bultarne och träet. Denna olägenhet kan dock förekommas, om alla bultarne afklinkas på en gemensam skena, lagd långs efter knäets inra sida.

p 30:
Eknaglar äro behuggna i åttkant, af rätklufvet, segt och friskt virke, de största 3,5 fot långa med 0,2 fots diameter; de minsta 1,5 fot långa med 0,12 fots diameter. De proberas på det sätt, att nageln, hållen i ena ändan, gifves på 1/3 från den andra ett starkt slag emot ett skarpkantigt ektimmer. Sköra naglar springa då tvärt av.

p 35:
Naglar af furu äro ganska tjenliga, då de göras af den fetaste eller kådigaste träsorten.

1858 Witt. p 45:
Långlask. … Bultarnas placering, som synes i fig. 7, bör anordnas, att icke två bultar komma i samma fibrer af virket, ty då händer det lätt, att timmerändan spricker. Emedan fibrerna gå parallelt med timrens sidor, komma således alla bultarne på olika afstånd från linien AB. Bultarnas antal rättar sig efter laskens längd. De inslås i allmänhet på långlaskar ifrån den tunnaste delen af hvarje läpp och klinkas på den motsatta sidan; alltså från hvarje läppända inslås hälften av bultarne. Men på en köllask inslås alla bultarne från undra eller yttersidan och klinkas inombords. I hvarje läpp sättas två eller tre spik. För att fullkomligt förekomma läpparnes sprickning, inslås stundom tvärsigenom hvarje läpps yttra ända en smal bult, hvilken anklinkas, så att den sammanhåller träet. Dessa bultar äro utmärkta på fig. 6. Vid c är en tränagel slagen midt i nåtet. En sådan brukas endast på köl-laskar men ej på vanliga långlaskar. Den kallas skärnagel och kommer här nedan att ytterligare omtalas.

:fig depth=10
:figcap.Figur 6
:efig
:fig depth=10
:figcap.Figur 7
:efig

p 55:

1:mo, borras hålet med en nafvare, som är omkring en decimallinie mindre i diameter, än den bult, som skall inslås. Skillnaden emellan bultens och hålets diameter kallas jagning.

2:do, slås alltid bultarne utifrån och in, såvida inga hinder möta, såsom t.ex. när en bult, som skall gå igenom kölen, är längre än kölens höjd öfver marken.

3:tio, verkas bulten, det vill säga: den omviras med dref ett stycke nedanför hufvudet, hvilket dref under inslagningen prässas upp emot hufvudet och åstadkommer täthet emellan hufudet och det omgifvande träet.

4:to, då man någon gång nödgas slå in en bult inifrån och ut, stoppas dref emellan bultändan och träet innanför klinkringen.

p 67:
Alla laskar äro stuflaskar och sättas så, att innanför lasknåtet är timmer att drifva emot. Nåten emellan plankorna äro vinkelräta mot förtimringens utsida, täta inne vid timren och något utvidgade utåt. Det är redan omtaladt huru bultarne verkas för att blifva täta. Samma försiktighetsmått iakttages med spikarne. Tränaglar af cylindrisk form användas under vattnet, jemte bultar och spik, på alla större fartyg. Naglarne bör vara af särdeles godt och friskt ek- eller furuvirke, och väl fylla de hål, hvari de inslås. Sedan naglarne blifvit inslagna och innan man drifver nåten i bordläggningen, drifvas naglarnes jemnt med bordläggningen afskurna ändar, på det sätt, att man med drifjernet klyfver nagelns ända och i klåfvet intvingar dref. Naglar af en decimaltums diameter eller derunder klyfvas och drifvas i kryss (fig. 52), naglar af 1,25 tums i triangel (fig. 53), och naglar af 1,50 tums diameter i quadrat (fig. 54). Derigenom prässas nagelns sida ännu hårdare mot det trä, hvari den sitter. Inre ändan kilas. Bultarne i borläggningen böra ej vara runda, utan åttkantiga, ty då prässa kanterna sig in i träet, vid bultens indrifning, och täta bättre. För samma orsaks skull äro hyflade naglar bättre än svarfade.

:fig depth=10
:figcap.52.
:efig
:fig depth=10
:figcap.53.
:efig
:fig depth=10
:figcap.54.
:efig

Antalet bultar, naglar och spik äro olika, allt efter fartygets storlek och den större eller mindre kostnad man vill använda, för att gifva en högre eller lägre grad af styrka åt byggnaden. Stundom nyttjar man lika många naglar som spikar, stundom flera naglar, stundom flera spikar. I alla händelser fördelas naglar och spikar jemnt öfver hela bottnen, så att om t.ex. i en bordläggningsgång är nagel i hvartannat timmer och spik i hvartannat, får nästa gång spik i de timmer, der den förra gången har naglar och tvertom. Att spik och naglar ej sättas i en linie långs hela plankan, utan i vexlande kanter, förstås af sig sjelft. Vanligt är, att alla plankor fästas i hvarje timmer antingen med en nagel eller en spik, och dessutom med en bult i hvart femte, sjette eller sjunde timmer. I hvarje lask komma två spikar, och en bult sättes i timret näst intill det, på hvilket lasken har sin plats. Alla bultar äro klinkbultar, så snart det är möjligt att slå dem igenom skeppssidan; men vid afbultningen af gångarne nervid kölen och midför resningen måste man äfven betjäna sig af skarpbultar. Längst för och akter, i sjelfva skarpet af fartyget, kan man nyttja klinkbultar, som slås in ifrån den ena sidan, tvärsigenom fartyget, så att de kunna klinkas på andra sidan. Naglar få ej på sistnämnde sätt slås igenom bägge sidor, utan då nageln ej kan gå in i fartyget och blifva kilad der, stannar den i förtimmringen eller resningen. En sådan nagel kallas propp och bör om möjligt är, vara fyra gånger så lång, som tjockleken af den planka, den skall fästa. Innan proppen insättas, klyfves dess inre ända och i klåfvet införes en kil, som under proppens inslagning prässas mot bottnen af hålet, samt sålunda indrifves i proppen och håller den fast. Derjemte fästes proppens yttra ända genom en i sned riktning inslagen spik.

1858 Witt. p 74:
Garneringsplankorna fasthållas medelst samma bultar och naglar, som gå igenom bordläggningen, och spikas dessutom till de timmer, som ej träffas af bultar eller naglar från bordläggningen. Laskarne äro stuflaskar, med undantag af öfra däcksbalksvägarens laskar, som äro långlaskar (vanligen med lås såsom fig. 11 visar). Dylika laskar nyttjar man äfven stundom på lifhultet, alltid ihogkommande, att i öfra delen af skeppet bör man söka motarbeta skrofvets förlängning, hvaremot det i den undra delen hufvudsakligen är frågan om att hindra dess sammanprässning. I afseende på förskjutningarne, så söker man att få dem så långa som möjligt i vägarena, men kan för öfrigt ej vara så nogräknad med garneringsplankorna som med bordläggningen. Likväl får man ej laska två bredvid hvarandra varande gångar på ett och samma timmer, och undviker att sätta lask midt för någon af bordläggningens laskar.

Witt, Gustav Carl: Praktisk och theoretisk handledning i skeppsbyggeri.
Carl Fr. Skough, Karlskrona & Sthlm, 1857-63 (1st). 8vo, 1-36, (2), 37-154, (16), 155-230, (2), 231-405 pp, 16 in part fold. plates.

Witt, Gustav Carl: Om de materialier som användas i skeppsbyggnad. En praktisk afhandling, innefattande: kännemärken på godheten af de olika trädslag, metaller och andra ämnen, som ingå i en fartygs-byggnad, sättet att fälla, behugga, uppmäta och besigtiga virke, tabeller öfver vigten af bultar och spik m.m.
Carl Fr. Skough, Carlskrona, 1857. 12mo, 66 pp, 1 plate.

Transcribed by Lars Bruzelius

Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives | Shipbuilding | Fastenings.