Af G. C. Witt.
Berättelsen om hvad en snillrik och verksam man uträttat kan vara ett vigtigt bidrag till kulturhistorien. Så är åtminstone förhållandet med Fredrik Henrik af Chapmans arbete i ett yrke, som utöfvat det största inflytande på menskligheten. Hans namn skall alltid framstå med oförminskad glans i skeppsbyggnadskonstens annaler. Sekularsnillena lefva långt framom sin tid, och än i dag, några och sextio år efter Chapmans död, sedan skeppsbyggeri-vetenskapen genom nya uppfinningar och ångmaskinens användande undergått en stor förändring, utgifves dock aldrig i England eller Amerika något större vetenskapligt arbete i skeppsbyggen, utan att han namnes deruti. Han var för skeppsbyggnadskonsten hvad Linné var för naturforskningen: skapare af nya systemer, ordnade på vetenskaplig grund.
Chapman föddes den 9 September 1721 i Göteborg. Föräldrarne, då svenskar, voro födde i England. Från späda Chapmans monument i "Modellsalen" i Carlskrona. (Teckning af C. 8. Hallbeck.) barndomen lekte hans håg på skeppsbyggeri, och redan vid tio års ålder förfärdigade han en skeppsritning efter ett original, som han fått låna af fartygets byggmästare, Pieter Wiederleiner, hvilken ritning nu förvaras i mariningeniör-kontorets arkiv i Carlskrona och är försedd med en af Chapman sedermera gjord påskrift: »Ritat år 1731, då iag var 10 år gammal». Ritningen är bättre gjord, än hvad man kunde vänta af ett barn, och skulle kunna användas att bygga efter. Den afbildar en för sin utomordentliga snällsegling namnkunnig kaparefregatt, Neptunus kallad, byggd i Ostende i början af adertonde seklet. Ritningen fick en särskild märkvärdighet för Chapman, då han vid ett par och sjutio års ålder framtog och noga undersökte detta barndomsminne. Han hade nämligen då anställt en mängd försök (hvarom mera längre fram), för att utröna det olika motstånd, olika formade kroppar lida, när de föras fram i vattnet, för att sålunda finna hvilken fartygsform bäst passar för snällsegling. Nu föll det honom in att efterse, huru den nya teori för skeppskonstruktion, han uppgjort på grund af experimenterna, öfverensstämde med den namnkunnige seglaren Neptunus, och det visade sig att den slog fullkomligt in dermed. Gubben skref i en till Vetenskaps-akademien insänd afhandling, att han funnit detta med »mycken satisfaction».
Vid nitton års ålder byggde Chapman för första gången på egen hand ett skepp, en spaniefarare. Ett år derefter for han till London, der han i två år arbetade som skeppstimmerman, återvände sedan till Göteborg, åtog sig reparation af Ostindiska kompaniets skepp och deltog i anläggandet af ett enskildt skeppsvarf; men snart inseende nödvändigheten af att skaffa sig högre matematiska kunskaper, studerade han för utmärkta matematici, först i Stockholm, sedan i London. Yidare företog han resor i England, Frankrike och Holland, i ändamål att studera skeppsbyggnadskonsten; blef i England insatt i fängelse såsom misstänkt för spioneri, i anseende till den ifver, hvarmed han på kronovarfven undersökte och afritade allt, men efter en månad frigifven, och fick vid ett senare besök smickrande anbud att gå i engelsk tjenst. Äfven Frankrike sökte tillegna sig den redan då utmärkte mannen, men lyckligtvis blef han bevarad åt Sverige.
År 1757 blef Chapman underskeppsbyggmästare vid örlogsflottan, flyttades 1760 till arméns flotta såsom skeppsbyggmästare, och med hans inträde i statens tjenst börjades ett nytt tidehvarf för svenska sjöförsvaret. Vi vilja icke uppehålla oss med att angifva årtalen då mannen befordrades, adlades, upphöjdes till vice-amiral, kommendör af Vasa-ordens stora kors m.m., utan i stället omtala hvad han uträttat.
Chapmans snille har skapat svenska skärgårdsflottan. I Sveaborg byggde han redan 1760 flera skärgårdsfartyg och gaf ritningar till galérdocka, mastkran, verkstäder m.m., som der byggdes. År 1772 ingaf han till konung Gustaf III en handskrift om sättet att föra krig i finska skärgården, med beskrifning på de fartyg, som dertill borde nyttjas, fick genast befallning att bygga nio sådana fartyg, samt under de kommande åren dels dylika, dels andra af honom föreslagna, allt mera fullkomnade till konstruktion och byggnadssätt. Den skärgårdsflotta, hvarmed Sveriges tappra stridsmän i slaget vid Svensksund år 1790 vunno en fullständig seger och nära nog tillintetgjorde fiendens mer än dubbelt så stora flotta, var Chapmans verk.
År 1781 emottog Chapman öfverinseendet vid örlogs-varfvet i Carlskrona, der Gustaf III ville hastigt hafva en stor och kraftig örlogsflotta byggd. Konungen hade vändt sig till rätta mannen, ty vid 1788 års krig funnos färdiga 26 linieskepp och 14 fregatter, hvaraf de flesta nybyggda och de öfriga grundligt reparerade, utom en mängd småfartyg. Arbetet hade bedrifvits med den utomordentliga skyndsamhet, att under hvart och ett af åren 1783, 84 och 85 nybyggdes tre skepp och tre fregatter. Det har berättats, att man på den tiden byggde ett linieskepp på sex veckor. Detta är icke sannt, men deremot är det säkert, att endast omkring sex veckor förflöto från det köl och stäfvar restes till ett skepp och till dess det gick af stapeln. Skeppet Manligheten och fregatten Eurydice sattes på stapel den 9 Juli 1785 och lupo af stapeln den 22 Augusti samma år. En sådan skyndsamhet låter nu för tiden fabelaktig; men vi skola förklara dess möjlighet.
Under det ett skepp stod på stapel, tillarbetades köl, stäfvar och förtimring för ett annat, så att samma dag det ena gått i sjön, kunde man på dettas bädd uppresa köl och stäfvar till ett nytt. På bädden byggdes fartygen ej färdiga längre än till öfverkant af berghultet. Det öfriga fullbordades på vattnet. Liksom Lykurgos, för att förekomma lyx hos spartanerna, förbjöd dem att nyttja andra verktyg än såg och yxa vid förfärdigandet af boningshus och möbler, så förbjöd Chapman all slags finputsning å fartygen. De voro derförutan goda nog att skjuta sönder, menade han. Det anmärkes också, att man på ett och annat timmer ej ens gifvit sig tid att fullkomligt borttaga barken, innan det fastsattes, hvilket den som skrifver detta observerat å fregatten Eurydice. Sammansättningen af byggnaderna var också mycket enklare, än den, som nu är bruklig. Man hade så grofva timmer och plankor, att arbetet derigenom gick mångdubbelt fortare, än på senare tid, då man måste bygga skepp af småbitar. Upplysande i detta fall är, att, då enligt 1735 års mätareordning ett timmer icke kunde få namn af költrä, om det icke hade minst 40 fots längd och mer än 122 kubikfots innehåll, så måste man nu hålla till godo med költrän, som icke innehålla fullt 50 kubikfot. Minsta sorten däcksbalkar skulle då vara 72 kubikfot; enligt 1825 års besigtningsreglemente 20. Så hafva skogarne aftagit, och lyckligt är för vårt jernland, att linieskeppsflottan spelat ut sin roll och jernet till det mesta intagit träets plats.
De af Chapman konstruerade och så hastigt byggda linie-skeppen utmärkte sig för styrka och välsegling. »Dristigheten», som gick främst då svenska flottan den 3 Juli 1790 gjorde den märkvärdiga genombrytningen af ryska blokaden vid Wiborg, var ett af de många storverk Chapmans snille skapat.
Före Chapmans tid gick det inom både örlogs- och handelsmarinen så till, att en skeppsbyggmästare byggde fartyget, och en sjöman bestämde sedan storleken och formen af dess segel. Man byggde och tacklade på måfå, utan någon säker regel. Då uttalade Chapman en sats, som i sin tillämpning höjde skeppsbyggeriyrket från en handtverksmessig ståndpunkt till en på de djupaste vetenskapliga beräkningar grundad konst. Han sade: »Skepp och segel äro tvänne oskiljaktiga ting, liksom fågeln och dess vingar; de utgöra en enda kropp eller maskin. Den som skapade fågeln, öfverlemnade ej åt en annan att efteråt ditsätta vingarna, och likaså bör konstruktören, när han gör ritningen till fartyget, äfven lemna ritning på seglens storlek och form».
Den utomordentliga, rastlösa praktiska verksamhet Chapman utvecklade, och hvilken sträckte sig ej allenast till skepps-byggeriet, utan omfattade artilleri, utrustningar af fartyg, anläggning af varf och verkstäder m.m., hindrade honom icke från att med brinnande nit egna sig åt den teoretiska delen af yrket. Hans stora arbete om handelsskeppsbyggeriet, innehållande en mängd större ritningar å skepp och fartyg af alla slag, under titel: »Architectura navalis mercatoria» och den dertill hörande vidlyftiga afhandlingen, benämnd »Traktat om skeppsbyggeriet» (alltsammans i dagligt tal kalladt »Chapmans gamla verk») var fullständigt utgifvet år 1775. Nära ett tredjedels sekel derefter utgaf han »Theoretisk afhandling att gifva åt linieskepp deras rätta storlek och form, likaledes för fregatter och mindre bevärade fartyg», åtföljd af stora, omsorgsfullt utförda ritningar (det så kallade »Chapmans nya verk»). Sedan begynte han en ny afhandling om handelsfartygs konstruktion, men denna blef ofullbordad, ty döden lade sig emellan vetenskapen och dess målsman.
Utom ofvannämnda stora afhandlingar har Chapman utgifvit många mindre, dels införda i Vetenskapsakademiens handlingar, dels särskildt tryckta.
Vetenskapsmän, sjömän och praktiska skeppsbyggare hafva haft mycket hufvudbry med frågan, huru ett fartyg bör vara formadt nedanom vattenlinien, för att med största lätthet gå genom vattnet eller, som man också säger, röna minsta motståndet. Att detta problem icke blifvit och troligen aldrig kan blifva fullkomligt löst, derom vittnar den otaliga mängd olika konstruktioner af skeppsbottnar, som försökts och ännu alltjemt försökas. Det gifves två olika sätt att praktiskt utröna saken. Det ena är att en mängd smärre, såsom olika fartygsbottnar formade klotsar hvar för sig dragas fram i vattnet med en och samma kraft, och man derigenom finner hvilken som går fortast. Det andra är att undersöka ritningarna till ett stort antal fartyg, som visat sig vara utmärkta seglare, för att utröna, hvilka egenskaper äro gemensamma för alla de olika konstruktionerna. Begge sätten hafva blifvit använda af Chapman och gifvit anledning till hvar sin af de tvenne konstruktions-metoder, han uppfunnit och bringa" i fullständigt system. Det första föranledde relaxations-metoden, det andra paraloliska metoden.
Både före och efter Chapmans tid hafva försök blifvi gjorda med klotsars framdragande i vatten, för att utröna motståndet. De äldsta försöken gingo hufvudsakligast ut på att besvara frågan, om en kropp går fortast med den spetsigaste eller med den mera trubbiga ändan främst; med andra ord: om ett fartygs största tvärskeppsgenomskärning bör vara för eller akter om midten? När den ene sade sig genom försöken hafva funnit, att spetsigaste ändan bör gå främst, påstod en annan motsatsen, och än i dag hör man olika åsigter i ämnet. Men då man ser huru alla fiskar, de mest snabbgående så väl som de långsamt framtågande, äro formade, och man ej kan betvifla, att hvarje slag blifvit konstrueradt till att gå så lätt genom vattnet, som med dess lefnadssätt och bestämmelse i öfrigt är förenligt, så synes Chapmans åsigt, att största tvärskeppsgenomskärningen bör vara något för om midten, vara den rätta. Man kan visserligen invända, att vår jemförelse med fiskarna icke är tillämplig, emedan, utom andra olikheter, fisken går helt och hållet under vattnet, hvilket fartyget icke gör. Men äfven om man betraktar simfåglarna, torde man finna, att största genomskärningen af den rymd de upptaga i vattnet är för om midten af deras kropp.
Redan innan Chapman utgaf sin »traktat om skeppsbyggeriet», hade han gjort försök att utröna kroppars motstånd i vattnet; men dessa försök voro ej så noggranna och fullständiga, att någon teori för skeppskonstruktion kunde grundas på dem. Ett par decennier derefter gjorde han, med understöd, af statsanslag, nya omfattande försök. Uti en af plankor byggd, 68 fot lång reservoir, fylld med vatten, framdrogos de olika formade klotsarna hvar för sig, medelst tyngder och motvigter, fastade vid silkessnören, som gingo öfver metallskifvor med smala stålaxlar. Sextiosex klotsar, de längsta åtta fot, försöktes, hvar och en med fyra till fem olika tyngder (således med fyra till fem olika hastigheter), så väl med den ena som med den andra ändan främst, och hvarje försök repeterades fyra gånger, för att få ett säkert medium, så att inalles mer än två tusen försök gjordes. Tiden som åtgick för hvarje kropps framdragande observerades med ett pendelur, som visade halfva sekunder. Hastigheten kunde ej uppbringas till mera, än två fot i sekunden, eller omkring en och en femtedels knop, emedan vattnet för större hastighet blef så ojemnt af gropar och hvirflar, att man ej trodde sig få något säkert resultat.
Nu trodde Chapman sig hafva upptäckt rätta formen på en skeppskropp, hvilken enligt försöken hufvudsakligen berodde på akterskeppets skapnad. Han ansåg sig derför, sedan han fullständigt uppgjort den teori, hvartill försöken gåfvo anledning, hafva upphunnit målet för hela sitt lifs sträfvande, vara förlossad från allt sitt myckna arbete och kunna hvila i lugn, hvilken tanke han uttryckte genom sjelfva det namn, relaxations-metoden, han med användande af ett latinskt ord gaf sin uppfinning.
Tvenne fartyg byggdes genast enligt det nya konstruktionssättet, linieskeppet »Gustaf den store», sedan kalladt »Försigtigheten», och fregatten »Chapman» (sedermera såld). År 1803 gick den då åttiotvå år gamle amiral Chapman sjelf ombord på fregatten, som bar hans namn, för att med den företaga en profseglingsexpedition. Fartyget visade icke det lysande resultat, som dess konstruktör hade väntat, och nu trodde han, att de försök, han anställt med små kroppar af ringa hastighet i stilla vatten, ej voro tillämpliga på stora fartyg i öppen sjö. Det visade sig dock framdeles, att efter några förändringar i tackling m.m. blef fregatten en ganska god seglare, och en af den store konstruktörens minnestecknare har yttrat: »kanske Chapmans relaxationslinie skall blifva den yppersta prydnaden i hans krans». Långt efter Chapmans död äro tre svenska Örlogsfregatter, Josephine, Eugenie och Norrköping, byggda med samma bottenform som den ofvannämnda fregatten, och de hafva alla visat sig vara mycket välseglande.
Paraboliska konstruktionsmetoden, den sinnrikaste uppfinning som i afseende på fartygskonstruktion någonsin blifvit gjord, och hvilken ännu tillämpas, var en frukt af mångårig forskning, dels före, dels efter den tid, då försöken att finna vattnets motstånd utfördes. Denna uppfinning har mer än något annat gjort Chapmans namn odödligt.
De tvenne konstruktionsmetoder Chapman uppfunnit äro fullständigt beskrifna i det här ofvan omnämnda vetenskapliga arbetet »Theoretisk afhandling att gifva åt linieskepp etc.», hvilket kan anses såsom hans testamente till skeppsbyggnadskonstens älskare, emedan det var vid 85 års ålder han fullbordade det.
Den snillrike forskaren, som så nitiskt arbetat på sjöväsendets fullkomnande, hade nu nått gränsen för sin långa och verksamma lefnad. Den 19 Augusti 1808, då Chapman var inemot 87 år gammal, löstes hans ande ur de jordiska banden.
I »Modellsalen» på kongl. skeppsvarfvet i Carlskrona, der en stor mängd olika slags fartygsmodeller, de flesta från Chapmans tid, förvaras, är en minnesvård till den store mästarens ära upprest. Idén till monumentet är hemtad ur en gammal grekisk saga, som förtäljer, att på ett berg i Thessalien uppehöll sig en sfinx, hvilken förelade hvarje förbifarande en gåta. Den som ej kunde besvara gåtan var förlorad, men lyckades någon att lösa gåtan, skulle sfinxen störta ned från berget. Öfverst synes Chapmans bröstbild, förfärdigad af Sergell i medaljong af hvit marmor, till höger är hälleberget och nederst, midt under medaljongen ligger sfinxen till tecken att Chapman löst gåtan i skeppsbyggeriet. Inskriften, som är anbringad i gyllene bokstäfver, var af följande lydelse: »Fredr. Henr. af Chapman, Vice Amiral, Kommendör med Stora Korset af Wasa-orden, Riddare af Svärds-orden. Hans snille och fosterlandskärlek, verksamma till Gustaf III:s ändamål, gåfvo Sverige nya flottor efter förbättradt byggnadssätt. Då arbetet efter Gustaf IV Adolphs förordnande fortsattes, ägnade Carl, Hertig af Södermanland, Svea Rikes Stor-Amiral, uppfinnarens bild åt odödligheten.»
Sådan var inskriften ursprungligen, men när Gustaf IV Adolph blifvit afsatt och allt hvad som påminde om honom omsorgsfullt förstördes, blef hans namn borttaget från Chapmanska monumentet och ordet »Konungens» i stället ditsatt. Derigenom fick inskriften en oklar mening, som numera utan olägenhet kunde rättas, genom dess återställande i ursprungligt skick.
Tvenne medaljer hafva för länge sedan blifvit slagna öfver Chapman, och år 1872 lät Kongl. Örlogsmanna Sällskapet, vid firandet af sin sekularfest, slå den tredje.
Lika stor som Chapman var i snille och kunskap, lika älsklig och välvillig var han i sitt förhållande mot andra menniskor. Följande anekdoter, som bestyrka detta, äro endast kända af några personer och hafva aldrig varit synliga i tryck, men torde förtjena att räddas från glömska, hvarföre de här meddelas.
Den outtröttlige Chapman, med sitt brinnande nit och sin öfverlägsna arbetsförmåga, betänkte ej, att andra någon gång kunde tröttna vid ett öfveransträngande arbete. Hans skickligaste ritare, en yngre officer, som en lång tid dagligen från morgon till afton stått lutad öfver ritbrädet, tog sig slutligen på eget bevåg en eller annan dags ledighet. Chapman blef ond och hotade att sätta officeren i arrest. »Det tackar jag herr amiralen för», sade denne, »jag vill hellre sitta der än stå här och rita; jag kan nog behöfva hvila mig.» »Åh nej, käre vän», svarade amiralen, »det var icke så illa menadt utaf mig, utan kom nu och följ med mig till Skärpa, så skola vi muntra oss på landet.»
Örlogshvarfvet hade på den tiden en utmärkt skicklig bildhuggare, den äldre Törnström, som prydde Chapmans skapelser med alster af sin konst, Chapman, sjelf konstkännare och älskare af skön konst, omfattade med särskild vänskap den talangfulle artisten, oaktadt den stora rangskilnaden mellan varfsamiralen och varfvets bildhuggare-mästare. En dag kommer Törnström in till amiralen med en liten röd vaxbild i handen, modell till en prydnad för något af skeppen. Chapman förebrådde konstnären att hafva användt allt för lång tid på modellens förfärdigande, och yttrade bland annat: »Den som har ett stycke vax, kan lätt göra en sådan der bild på en liten stund.» Har någon blifvit trampad på sin ömmaste liktorn, så kan han lätt föreställa sig hvilken djup smärta skulle genomila den känslige artisten, då hans konst ansågs så ringa. I öfvermåttet af sitt missnöje kramade han bilden, som han höll i handen, så att den blef förvandlad till en vaxklump, räckte denna till Chapman och sade: »Der har herr amiralen vax, var så god och gör bilden på en liten stund!» Chapman yttrade genast några försonande ord. Törnström, lika from, som ömtålig om konstens anseende, var lätt blidkad och skyndade att omarbeta modellen.
Såsom alla verkligt stora män, var Chapman fri från all småaktig afundsjuka och skulle gerna sett, att en annan varit honom öfverlägsen, om hans älsklingsyrke derigenom vunnit högre lyftning. Då han presenterade en ung konstruktör Nycop, ett snille af första ordningen, för konungen, skedde det med dessa ord: »Denne är min lärjunge, men blir min mästare.» Profetian gick ej i fullbordan, ty Nycop drunknade på en sjöresa, innan han hunnit aflägga mästareprof.
Svenska Familj-Journalen, Band 15, årgång 1876. s 294-295, 297, ill.
Transcribed by Lars Bruzelius.
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.
Copyright © 2009 Lars Bruzelius.