Förloppet af olyckan har enl. sjöförklaringen tillgått på följande sätt:
Saga, som var på resa med trälast från Rassö vid Hernösand till Calais, befann sig på morgonen af kollisionsdagne i närheten af Gotland. På grund af tjocka framgick ångaren med minskad fart, hvilken klockan 7,15 saktades ytterligare. Kl. 7,35 hördes på ungefär 1½ à 2 streck på babords bog ett utdraget ljud. På grund häraf stoppades maskinen genast. Ljudet, som tydligen härrörde sig från en ånghvissla. drog sig efterhand mera tvärs på Sagas babordssida. Då nu Saga emellertid började tappa styrfarten, slogs kl. 7,42 sakta framåt. Den främmande ångarens signaler hördes nu cirka 5 streck på bogen. Saga afgaf oaflåtligen reglementsenliga signaler. Omkring 2 min. senare syntes en ångares topplantärna strax för om tvärs om babord och omedelbart därefter samma ångares gröna sidolantärna på mycket nära håll. På Saga slogs genast fluut back i maskinen och värkställdes denna manöver ögonblickligen, samtidigt som backsignal afgafs i ånghvisslan. Kollisionen var dock oundviklig, då den främmande ångaren syntes komma med stark fart. Hans förstäf träffade också snart därpå Sagas babordssida vinkelrätt och emellan fockriggen och backen med en så våldsam kraft, att den sakr in genom däckslasten omkring 2½ meter. Kaptenen, som genast insåg att Saga skulle sjunka, gaf order om att de som kunde skulle rädda sig på den främmande ångaren. Tre man kommo också öfver på denna medan en man af det andra fartygets besättning sprang öfver på Saga. Sedan order om "alleman på däck" gifvits, gjordes lifbåtarna i största hast i ordning. Vid kollisionen hade en eldare troligen varit på uppväg från skansen, ty det upptäcktes snart att han fastklämts i kabelarrännan genom lastens förskjutning, hvarest han kom som i ett skrufstäd. Förgäfves försökte man upprepade gånger att med plankor försöka bända isär lasten. Då detta visade sig fruktlöst och då surrningarna kunde springa hvilket ögonblick som hälst — hvarvid alla å däckslasten varande hade riskerat sönderslås och falla i sjön — gick man slutligen i båtarna. Eldaren bad själf att man skulle släppa honom, då underlifvet vore krossat och han höll på att förblöda. Innan man lämnade fartyget, som under tiden sjunkit så djupt, att backen stod i jämnhöjd med vattnet, frågade kaptenen ännu en gång om någon ville ytterligare försöka att rädda den fastklämde eldaren. Härpå svarades ett allmänt "nej", då det vore fullkomligt lönlöst.
Besättningen blef därefter upptagen af Sopernick.
Som synes af ofvanstående har kapten Dahlqvist gjort allt hvad i hans makt stod för att förekomma olyckan, såväl som i de vidtagna åtgärderna för att minska densammans följder, hvilka om ångarens hade sjunkit hastigare, hade kunnat blifva ödesdigra för alla ombordvarande.
Transcribed by Lars Bruzelius
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.
Copyright © 1996 Lars Bruzelius.