Pinas

Ett örlogsskepp av lättare typ vilket förekom i norra Europa under 1600-talets första hälft. Kan sägas vara en föregångare till senare tiders fregatter.

Om Calmare Nyckel är mycket få tekniska detaljer kända. Hon var en av 1629 års Skeppskompani ifrån Holland samma år inköpt pinass om 130 läster och 14 kanoner, vilken tilldelades Kalmar och därmed fick sitt namn efter staden. I Svenskt Skeppsbyggeri försöker man utgående från det uppgivna lästetalet beräkna deplacementet och kommer fram till siffran 318 ton. En uppskattning av Calmar Nyckels dimensioner kan man få genom att jämföra med andra skepp från den tiden. Hur man egentligen betedde sig vid lästetalets beräknande vid den tiden är inte känt. Om vi förutsätter att två skepps lästetal förehåller sig till varandra som kubiken på deras längder, kan vi med hjälp av t ex skeppet Tree Stockfiskar från 1690, vilket var på 80 läster och mätte 81x21x10 fot, uppskatta Calmar Nyckels dimensioner till 95x24x12 fot.

Många experter på 1600-tals skepp är osäkra på vad som egentligen kännetecknade en pinass. Det är inte svårt att tala om vilka skepp som inte är av pinasstyp. Troligen var bruket av beteckningen "pinass" vacklande och förändrades under tidens lopp. Geografiskt sett fanns det också skillnader, en engelsk "pinnace" hade ett annat utseende än en hollänsk "pynas". Pinassen eller spegelskeppet, vilket det också kallades, var i slutet av 1500-talet ett litet fartyg med med vad vi kan likna vid skonerttackling. I flottan förkommer typen inte förrän på 1590-talet, då de börjar ersätta de tidigare så talrika pinkorna. De pinasser Karl IX åren 1607-1610 lät bygga var endast 44 fot långa och stack högst 6 fot. Enligt 1617 års generalförslag skulle flottans pinasser bemannas med 30 man var. Rikskanslern Axel Oxenstjerna kallar dem i sin skrivelse till regeringen den 8 oktober 1633 för "pinhuser" om 60 à 100 läster. Enligt Zettersten [Axel Zettersten: Den svenska flottans historia 1522-1634. 1900.] fanns det dock de som var större och räknades till medelstora skepp. Namnet "pinass" lär komma av "pinus", tall, [Pinasee.

C'set un bâtiment fait à poupe quarrée, dont l'origine vient du Nord, & qui est fort en usage en Hollande. On croit qu'on l'a appellé ainsi de Pinus, Pin, à cause que les premiéres pinasses ont été faites de pin. Comme le vaisseau de 134 pieds de long, de l'étrave a l'étambord, dont les proportions se trouvent ici sous chaque mot de construction, ou de membres de vaisseau, est une pinasse, il n'est pas besoin d'en donner encore d'autres devis.
[Nicolaes Aubin: Dictionnaire de marine, 1742] dvs det skulle syfta på byggnadsmaterialet. De skulle alltså inte vara byggda av ek utan furu. Kännetecknande för de större pinasserna under 1600-talets början var bl.a. det plattgattade akterskeppet. Dessas tremastade rigg följde de större skeppens utveckling. Witsen börjar sin beskrivning "Hoemen hedendaegs in Hollandt Schepen bouwt. Hier toe lagt een Pynas-schip, lang over steven, hondert en vier en dertigh Amsterdamsche voeten." och fortsätter med att säga att om två skeppsbyggmästare bygger varsitt skepp efter samma bestick kommer de att bli olika. Pinassen hade inte alltid sett ut som Witsen beskrev den 1671, den hade utan tvivel under årens lopp genomgått en utveckling. De byggdes också efter olika facon beroende på tid och rum. Enligt Witsen hade huvudspantet en ganska fyllig form, med ett platt, lätt V-formigt flack. Detta övergick med ett skarpt "kim" i en utåtfallande fyllig sida. Vid höjden för det understa däckets spygatter buktade skeppsidan åter inåt.

Pinassen var försedd med två fullständiga däck. Det understa däcket var trossbottnen. Däcken följde fram till mitten av seklet berghultens krökning och kanonportarna tilläts inte skära i dessa. Senare planades dock däcken ut och kanonportarna måste då skära i berghulten.

De pinasser som finns Jouves verk är femtio år yngre än Calmar Nyckel, men att de är från norra Frankrike betyder inte så mycket. Den byggnadsstil som användes där torde inte skilja sig signifikant ifrån den som användes i Holland, även om vissa skillnader finns. Det sägs dock att det på den tiden fanns skillnader på skepp byggda i Amsterdam och Rotterdam. Under det halvsekel som skiljer har pinassen genomgått en viss utveckling och många detaljer i skrov och rigg har förändrats. Galjonen som i början av seklet var nästan vågrät, kröktes i slutet av seklet i en elegant, uppåtsträvande båge. Då utvecklingen av pinassens rigg följde de större skeppens, är Eva-Maria Stolths rekonstruktion av Wasas rigg den bästa förebild man kan tänka sig. För övrigt finns det mesta behandlat i R.C. Andersons The Rigging of Ships in the Days of the Spritsail Topmast. Jag skall bara nämna några detaljer jag direkt kommer att tänka på. Eselhuvudet vilka var av det holländska utförandet, hade ännu inte fått den karakteristiska formen ännu. Vid tiden för Calmar Nyckel och Wasa motsvarade eselhuvudets form närmast en halvcylinder lagd tvärskepps över undermastens topp och med en halvrund urskärning i framkanten för toppstången. Någon läpp fanns inte utan järnband användes för att hålla stångfoten på plats. Toppläntorna flyttades först vid 1680-talet från sin plats under märsen till en ringbult i eselhuvudets sida. Underseglens yta reglerades med bonetter, vilka i viss utsträckning ännu fann kvar vid seklets mitt då redan rev hade införts, men vid 1675 var bonetter out-of-date. Märsrånockarna förlängdes i och med att rev infördes. De starkt trapetsformade märsseglena krävde längre rår ju mer de revades. Stormasten och mesanmasten vilka på Wasa var starkt akterstagade fick ju längre seklet gick en mer upprätt ställning. Jungfrurna hade på början av 1600-talet en svagt trekantig form. Den nedre jungfrun hade en "spets" vänd nedåt och den övre "spetsen" uppåt.

Amiralen och konstnären Jacob Hägg hade ett nära samarbete med sjökapten Olof Traung och gjorde många arbeten för Sjöfartsmuseet i Göteborg. Bland annat gjorde han år 1922, 83 år gammal, arbetsskizzer till en modell avsedd att ge en uppfattning om hur skeppet Calmare Nyckel kunde ha sett ut. Denna ritning hade formatet 67x102 cm och torde ännu finnas på Sjöfartsmuseet i Göteborg, där också modellen är utställd. En liten bild av modellen finner man på sidan 33 i O. Traungs Ur sjöfartens hävder. En vandring genom Sjöfartsmuseet från 1933.

Utsmyckning och målning.

Den vanliga galjonsfiguren vid den tiden var lejonet och Wasas lejon ger en god uppfattning om hur Calmar Nyckels galjonsfigur kan ha sett ut. Den bör naturligtvis vara mindre och kanske inte fullt lika imponerande. Låringsgallerierna på de pinasser jag sett bilder på är relativt små och fattiga på utsmyckning.

Färger:

Guld: Från Wasa vet vi att skulpturer med högstämt mytologiskt eller heroiskt innehåll var förgyllda, medan mer undanskymda skulpturer var målade i naturliga färger. Äkta bladguld användes inte så ofta som man föreställt sig, utan det var förbehållt de större örlogsskeppen. (Många modeller har samtliga skulpturer förgyllda.) Enklare skepp använde i stället gul färg eller tjära som ströks över en vit färg (blyvitt).

Redan under Erik XIV's tid brukade man bestryka skeppets undervattenskropp med talg, vilken, när den emulgerade i havsvattnet, fick ett vitaktigt utseende. Senare utvecklades denna metod så att man blandade talg, kåda och/eller tran med svavelblomma, finkrossat glas och eventuellt också kalk eller blyvitt. Under namnet "harpois" blev detta den vanliga bottenbehandlingen på större skepp tills kopparförhydning kom att användas.

Om kanonerna nämns det 1686 att de målades med en blandning av spanskt gröna (2 skålp.), blyvitt (15 skålp.), tran (15 kannor), kimrök (1/2 fat) samt krita (1/8 tunna). Kimrök användes för svärtning omkring mynningen.

Kanonportarnas insida var rödfärgad och försedd med spik i varandra korsande diagonala rader. Eventuellt kunde de också vara försedda med lejonmaskaroner. De var då målade i brunt med rött gap och vita tänder och ögonvitor.

Skeppslådorna ströks på 1620-talet med linolja blandad med "blyvitt och svart, såsom ock järnet med svart färgas".

Samtida ritningar:

I Beschrijvende Catalogus der Scheepsmodellen en Scheepsbouwkundige Teekeningen 1600-1900 utgiven av Nederlandsch Historisch Scheepsvaart Museum i Amsterdam 1944 finns följande ritningar till pinasser omnämnda: Det borde vara möjligt att beställa kopior av dessa ritningar från museet (jag har adressen).

Samtida illustrationer:

Samtida modeller:

Updated 1996-06-09 by Lars Bruzelius

Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.

Copyright © 1996 Lars Bruzelius.